Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^235
Hon lossade sina händer, full af förtviflan, och
slog dem framför det glödande ansigtet. ))0, fråga
inte! — Jag kan inte komma till Moosdorf, jag kan
inte lefva af almosor — jag blir vansinnig vid tanken,
att jag skulle lefva af en barmhertighet, som jag inte
förtjenar! — Hvarför samlar ni glödande kol på mitt
hufvud, Hans? Jag har aldrig i lifvet varit en ärlig
vän emot er, jag har aldrig känt en gnista af alla
dessa storsinta känslor för er eller de edra, som ni
nu till min blygsel visar mig. Låt mig tala ut! Det
är en bittert ljuf sjelfspäkning! Det är en hemsk
väl-gerning att stå och döma sig sjelf inför den
menni-skan, från hvilken ensam man i det ögonblicket kan
hoppas räddning! — Gå! Gå, Hans — jag har ej
för-tjent, att ni betraktar mig med så outsägligt goda,
trofasta ögon. Jag har varit falsk och otrogen emot er,
så långt jag kan minnas tillbaka. Ni har varit en
leksak för mig. Ett tidsfördrif, som man föraktfullt
kastar åt sidan, när något bättre erbjudes. Jag har
blygts för er och era föräldrar, har förnekat och
sårat er i det innersta af ert hjärta, har full af
hårdhjärtad beräkning utsträckt händerna efter er för att
draga er till mina fötter, för att förgifta ert hjärta
och själ, såsom mitt hjärta från barnaåren blifvit
förgiftad af det moderna lifvets pestsmitta. Jag har
hånat folket i arrendegården, har ängsligt dragit åt
mig min klädning, när jag måste gå öfver deras
tröskel, emedan jag trodde, att fattigdomens atmosfer
verkade som smuts. — Jag har velat beröfva de gamla
deras son, har velat stjäla hans godhet och redbarhet,
emedan det under en kort fastlagsdröm skulle roat
mig att se honom gå under af olyckhg kärlek — och
till dessa — till dessa menniskor skall jag nu gå för att
upptagas som ett barn i deras hem? Dem skall jag
ha att tacka för allt, som återstår mig på denna jord?
Aldrig, Hans! — vid himlen, jag kan det icke!»
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
