Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Femtonde kapitlet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
^243
tog Laurence afsked liksom alla de andra tjenarna,
hvilka i naken, osminkad klarhet visade Aglae, att
blott guldet framtvingar krokiga ryggar, och att det är
en beklagansvärd lott att vara fattig och öfvergifven.
De onda erfarenheter hon gjort i societeten, hade
beröfvat Aglae tron på menskligheten, och hennes
tje-nares uppförande förbittrade henne ytterligare och
bortryckte från hennes ögon den sista rosenröda slöjan,
som lät verlden framstå i ljusa färger. Hon greps af
»tillvarons hela sorg», en känsla af grym missräkning
smög sig in i hennes hjärta, och den tyngsta och
bittraste förlust, som träffade henne i all hennes
fattigdom, var den af tron på menskhgheten. Tjenstefolkets
uppförande hade hon sökt ursäkta med dessa menniskors
brist på bildning, men de erfarenheter, som hon gjorde
äfven i deras kretsar, hvilka hon hållit för sina
vänner, de beröfvade henne sista återstoden af den glada
tillförsigt, med hvilken hon börjat sin bana.
Hvilken egendomlig känsla, när hon ville göra
visiter, och der inte längre fans någon tjenare, någon
kusk, någon vagn, som afvaktade hennes befallningar.
Den tanken att behöfva stiga upp i en åkardroska eller
kanske till och med i spårvagnen var gräslig för henne,
hon föredrog att stolt gå till fots.
När man ligger i en vagns mjuka sidendynor,
känner man inga afstånd, men om man steg för steg
måste gå de långa gatorna, då märker man först, hur
aflägset målet är.
Alldeles förbi af trötthet uppnådde Aglae den
första sångerskans boning, hvilken förr deltagit i så
mången middag hos kommerserådet, och der alltid roat sig
ypperhgt. Lehnberg hade en gång af tacksamhet för
en sång skänkt henne ett briljantarmband, som var
mera värdt än hela den förmögenhet, som
vicom-tessan nu hade qvar.
Kammarjungfrun mönstrade med nyfikna, djärfva
blickar den af henne igenkända, fattiga millionärskan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
