Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sedan man försett de båda yttersta med var sin
hoprullade zinkbit i händerna och sedan släppa på den
hemlighetsfulla kraften var ett olympiskt nöje. Ty
»elektrisen» botade för gikt, reumatism, tandvärk och
huvudvärk. De kunde icke släppa varandras händer eller
zinken utan vredo sig som maskar i vidunderliga
ställningar av krampen som uppstod i musklerna. Man
kunde skratta sig fördärvad åt uttrycken i de olika
fysionomierna. Till slut släppte man dem loss genom att
upphöra att trycka på Morsenyckeln, och de frågade,
darrande och badande i svett, vad det kostade. Men jag
var generös och lät dem plågas gratis. Jag tyckte det
var högst egendomligt att bönder kunde känna något
i händerna, ty på den tiden sågo bondehänder ut på
helt annat sätt än nu. Det var saker att ta i, med skinn
som sulläder på grund av hårt arbete i skog och
mark. Jag minns hur långa löjtnant Liljenstolpe, som
en gång besökt en utställning i främmande land, hade
med sig hem en skämtartikel av nog så brutal art. Det
var ett tändsticksfodral, som kunde öppnas endast
genom något knep. Men i ena kortändan fanns en
mässingsknapp med hål i. Med den försökte naturligtvis
alla i tro att den skulle tryckas in. Om man tryckte
mycket hårt, gav den plötsligt efter och en vass stålspets
sprang fram, som gick ända in till benet i fingret.
De flesta slängde svärjande pjäsen ifrån sig och sögo
blodet ur såret. Men det fanns bönder, som icke kände
ett dyft, ty skinnet var som ekbark. »Elektrisen» kände
de i alla fall, och det var ett under, föreföll det oss.
På var sin sida om stationen hade de båda
banvakterna sina gestreck, som det hette, och att åka
på deras trallor var ett nöje för gudar. De framstöttes
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
