Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - En språngmarsch för livet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
med hjälp av en lång stång, försedd med en
skruvmutter i markändan för att hindra nötning, och utför
stigningarna gick det så att det susade om öronen.
Jag var båda banvakternas utkorade gunstling och
behövde sällan gå hem, när jag varit på
smultronexpedition åt någotdera hållet. Men så emigrerade
den ene till Amerika och en ny kom i stället, en
extring, nyss från plogen tagen. Han såg inte
trevlig ut, fast jag beundrade hans fenomenala styrka.
Han lyfte lätt och ledigt en järnvägsräl. Men han
tittade under lugg och glodde lömskt samt gick och
småmuttrade för sig själv. Han kunde väl vara omkring
trettio år. Folk sade att han var mormon och i detta
ord låg något hemskt och mystiskt. Jag var väl tolv
år gammal och hade läst i Mark Twain om Joe
Smith eller Brigham Young och deras många hustrur
och ännu flera barn och trodde på historien om alla
barntrumpeterna som på bibeln. I min hemsocken fanns
verkligen en liten mormonförsamling, men om den
praktiserade månggiftet visste jag inte. Emellertid
betraktades dess medlemmar med misstro av alla.
Antagligen voro de jämförelsevis oskyldiga bönder.
En dag, då jag var ensam på järnvägsexpeditionen,
kom den nye banvakten in. Han hade en ylleschal
lindad om huvudet och ena kinden var fruktansvärt
uppsvullen.
— Albet, sade han, ja har tannavark så ja rakt bler
toki å di har sagt att sån häringa elektris ä dä endesta,
som hjälper. Vell han ge mek lite elektris, så vånnar
ja inte va dä kostar.
— Dä ska Lind få, svarade jag, glad att få visa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
