Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - III. Kontinentalsystemets inre historia och tillämpning. Smugglingen och korruptionen — Mätsystemet och fiskalismen - Fiskalismen - Prisdekretet 12 jan. 1810 - Trianontariffen 5 aug. 1810 - Fontainebleaudekretet 18 okt. 1810
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
[-Trianonta-riffen-]{+Trianonta-
riffen+} 5 ang.
1810
[-Fontaine-bleaudekre-tet-]
{+Fontaine-
bleaudekre-
tet+} 18 okt.
1810
140 KAP. III. KONTINENTALSYSTEMETS INRE HISTORIA OCH TILLÄMPNING
tryck, alltsammans togs vid försök till underslef och hälften togs vid
deklaration.
Hela denna ordning har fått sitt namn efter Trianontariffen den 5
augusti 1810, som hör till det nya systemets grundläggande påbud.
Den bestod ej i procentuella värdetullar utan fastställde specifika tullar
efter vikt (pr 100 kg.) på de olika kolonialvarorna; 40- och 50
%-afgif-terna tyckas emellertid fortfarande ha tillämpats för resp, prisgods och
genom licens infördt gods. Hur enorma tullsatserna voro, framgår
kanske enklast af en jämförelse med de högsta tullsatserna, nämligen för
varor från icke-franska kolonier, i 1806 års förut (sid. 57) berörda tariff,
som dock redan den var slutstenen på en serie tullstegringar.
Våldsammast var tullsatsen på råbomull, som ännu 1804 belagts med endast 1
franc pr 100 kg. och 1806 fått beloppet höj dt till 60 francs samt under
kejsardömet blifvit underlag för en hufvudgren af den nya industriella
utvecklingen; sydamerikansk och långstaplig Georgia-bomull fick nu
betala 800 francs, levantinsk vid import sjövägen 400 och öfver
tullkamrarna vid Rhen 200, annan (utom napolitansk) 600 francs.
Uppdelningen var tydligen afsedd att hårdast träffa den vara som mest
berodde af engelsk import. Redan förut (sid. 98) har ock delvis berörts,
att alla varor från franska (holländska) kolonier med motsvarande
fartyg voro fria samt att direkt import med amerikanska fartyg blott
betalade en fjärdedel af beloppet — något som visserligen ingenting
hade att betyda, då den engelska blockaden hindrade all dylik direkt
import. Indigo höjdes från 15 fr. (1803) till 900 fr., hvarpå i januari
1813 följde en ny höjning till 1,100 fr., kryddnejlikor från 3 fr. (1806)
till 600, té från 3 fr. + i vissa fall 10 % af värdet till 600 fr. för grönt
och 150 för annat, kaffe och kakao från resp. 150 och 200 (1806) till
400 och 1,000 fr., medan fin kanel, kochenill och muskot, som ej
specificerats i de äldre tarifferna, alla betalade 2,000 francs pr 100 kg. Genom
ett tilläggsdekret (27 sept.) utökades tariffen med ett tjugutal nya
rubriker.
Då nu en väg realiter öppnades för legitim tillförsel af
kolonialvaror, gällde det emellertid för Napoleon att icke blott så mycket
starkare träffa den olofliga importen af dessa varor utan också göra
af-sättningen af de engelska industriprodukterna omöjlig. Denna
tankegång ligger till grund för den oerhörda skärpning af tullagstiftningen
som betecknas af Fontainébleaudekretet den 18 oktober 1810, det sista
af de stora påbuden på området. Såväl de nu införda straffen som
behandlingen af varorna inneburo en återgång till prohibitivsystemets
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
