Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - 2. Muhammed och hans läras uppkomst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vallfart, "afskedets vallfart", till Mekka, och påbjöd då en
mängd borgerliga och religiösa stadgar, bland annat om
införandet af ett rent månår utan skottdagar. Efter sin
återkomst till Medina insjuknade den nu mer än
sextioårige mannen och dog i Aisjas armar den 8 juni 632,
hvarefter han begrofs på samma ställe, där han dog.
Till karaktären var Muhammed i allmänhet en
godhjärtad man. Hans sätt var vänligt och vördnadsbjudande,
mildt mot besegrade fiender och aldrig tyranniskt mot
anhängarna. Oaktat en efter utvandringen till Medina
inträdd märkbar förändring till det sämre, hvartill hörde
planmässigt svek, någon gång grymhet och framförallt ett
ökat begär efter sinliga njutningar, förblef han dock i
allmänhet en vänsäll och godmodig man. Han afslog
ogärna en bön, och då två utslag voro möjliga, föredrog
han alltid det mildare. Sträng konsekvens var för honom
främmande både i lifvet och läran. Hans lefnadssätt var
under hans sista tid mycket enkelt, och de
hedersbevisningar han fordrade, hade ingenting stötande för arabernas
frihetssinne. Med sin talrika familj bodde han i hyddor
af lera, och lefde hufvudsakligen af dadlar, bröd och mjölk,
högst sällan af kött. Han lagade själf sina kläder och
skor, de slafvar, som tillföllo honom af krigsbytet, skänkte
han åt sina vänner, och hans enda lyx var vällukter.
Som fältherre var han icke synnerligen utmärkt. Han
saknade till och med personligt mod, och midt under
stridens timme drog han sig ofta undan för att bedja, men
i motgången visade han alltid en stor ihärdighet och
praktisk klokhet.
Efter Muhammeds död fortsattes hans lifsgärning,
utbredandet af den nya läran genom kamp och strid, af hans
närmaste fränder och efterträdare, de s. k. kaliferna,
Abu-Bekr, Omar, Osmân och Ali (632—661). Efterhand
eröfrades hela Arabien, Egypten, Syrien jämte stora delar
af Persien och norra Afrika, och under de sedan följande
omajjadernas regentätt (661—750), hvilken förlade
residenset från Medina till den rika staden Damaskus i Syrien,
uppnådde islâms välde sin högsta blomstring både i yttre
politisk makt, gedigen andlig kultur och rik ekonomisk
utveckling. Denna blomstring fortfor äfven under början
af den följande ättens, abbasidernas regeringstid (750—
1517). Men redan efter den vidtberömde Harûn Errasjîds
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
