Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IV
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Körkarlen sträcker ut handen, och David Holm ser, att en
liten, klar vattendroppe, som kommer från de drypande
trädgrenarna ovanför honom, faller ner på den. Men droppen
blir inte hejdad, utan den faller tvärsigenom handen ner till marken.
På grusgången framför dem ligger en liten avfallen kvist.
Körkarlen tar och sticker lien under den och för den upp
genom kvisten. Men den faller inte tillbaka, skuren itu, utan förblir hel som förut.
— Försök inte att misstyda detta, David, säger körkarlen,
utan försök att förstå! Du ser mig, och du tycker, att jag
är mig lik, men den kropp, som jag har, är sådan, att endast
de, som ligger på sitt yttersta eller redan är döda, kan se
mig. Men därför får du inte tänka, att min kropp ingenting
är. Den är ett hem för en själ såsom din egen och andra
människors kroppar. Du får bara inte tänka på den såsom
fast eller tung eller stark. Du ska tänka, att den är som en
bild, som du har sett i en spegel, och försöka inbilla dig,
att den har stigit fram ur glaset och kan tala och se och
röra sig.
David Holms tanke reser sig inte mer till något motstånd.
Han ser sanningen rätt i ögonen och bryr sig inte längre om att försöka smyga ur vägen för den. Det är vålnaden av en död, som talar med honom, och hans egen kropp är en död kropp. Men på samma gång, som han ger med sig i detta, känner han hur det börjar sjuda upp inom honom till en förskräcklig vrede. "Jag vill inte vara död", tänker han, "jag vill inte vara bara ett sken och ett ingenting. Jag vill ha en näve, som jag kan slå till med, och en mun, som jag kan äta med." Och härmed samlar sig raseriet inom
honom till ett tätt och mörkt moln, som välver fram och
tillbaka i kvalm och leda och inte plågar någon annan än
honom själv än så länge, men är färdigt att urladda sig vid
första tillfälle.
— Det är något, som jag vill be dig om, David, därför att du och jag var goda vänner förr i världen, säger körkarlen. Du vet likasåväl som jag, att det kommer en stund för varje människa, då hennes kropp är förstörd eller utsliten,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
