Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hon har att sköta. Också mannens ögon är röda av gråt, men han hänger sig inte åt sin sorg nu i en annans närvaro.
De säger då och då ett par ord till varandra, och av dessa
ord märker man, att de har sina tankar inne i ett annat rum
hos en sjuk, som de har lämnat på en stund, för att hennes
mor ska få vara ensam med henne. Men så upptagna de än är av den sjuka, kan det nog tyckas märkvärdigt, att ingen av dem på något sätt låtsar om de två männen. Visserligen håller sig dessa alldeles tysta och stilla, den ene stående upprätt, stödd mot dörrposten, den andre liggande nervräkt vid hans fötter, men de två framme vid bordet borde dock, synes det, ha blivit häpna över dessa gäster, som har kommit in genom lyckta dörrar mitt i mörka natten.
Åtminstone känner sig den liggande mannen förundrad över att människor gång på gång vänder sina blickar åt det håll, där han och kamraten befinner sig, utan att de tycks varsna dem. Han för sin del ser allt, och då han nyss har färdats genom staden, har allt förefallit honom sig likt, såsom han har sett det med sina mänskliga ögon, men honom ser ingen. Mannen har i sitt ursinne också haft en tanke på att vilja skrämma sina fiender bland människorna genom att visa sig för dem sådan han nu är, men han märker, att han inte en gång kan göra sig sedd av dem.
Han har aldrig förr varit i detta rum, men han känner igen de båda, som sitter vid bordet, och har fördenskull inte
minsta tvivel om var han befinner sig. Om något kan öka
hans raseri, så är det detta att nu mot sin vilja vara förd
till en plats, dit han hela gårdagen nekade att bege sig.
Med ens skjuter frälsningssoldaten borta vid bordet stolen
tillbaka.
— Det är över midnatt nu, säger han. Hustrun trodde, att
han skulle komma hem vid den här tiden. Jag ska försöka att gå dit upp och kalla hit honom än en gång.
Härvid reser han sig långsamt och motvilligt och fattar sin rock, som hänger bakom honom på stolen, för att sätta den på sig.
— Jag kan nog förstå, att Gustavsson inte tycker, att det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
