Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - V
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Och den mannen svarade henne ingenting och följde henne
inte genast. Men han kunde inte förmå sin mun till att le,
fastän han satt kvar i samma sällskap, och han fyllde på
sitt glas, men han kunde inte föra det till sina läppar. David Holm och de andra skrattade åt honom och sa, att han
hade blivit skrämd av slumsystern, men det var inte så,
syster Maria, inte så, utan det var hennes medlidsamhet, att
hon inte hade kunnat låta bli att varna honom, som rörde
honom och betvang honom, så att han måste lämna de andra
och följa henne. Ni vet, att detta är sant, syster Maria, och ni vet också vem den mannen var.
— Amen, amen, det är sant, att jag vet vem den mannen är, som från den dagen har varit vår bästa vän, säger slumsystern och nickar vänligt över till frälsningssoldaten. Jag nekar inte, att syster Edit segrade över David Holm någon enda gång, men alltsomoftast blev hon slagen. Hon hade också blivit förkyld under nyårsnatten, och hon gick och kämpade med en hosta, som inte ville gå över, som inte har gått över den dag som är. Det låg sjukdomens missmod över henne, och det vållade kanhända också, att hon inte stred med den gamla segerlyckan.
— Syster Maria! infaller frälsningssoldaten. Det är
ingenting i det ni säger mig, som tyder på att hon höll honom kär.
— Nej, Gustavsson har rätt. Ingenting tydde på det då i
början. Jag ska säga Gustavsson vad det var, som kom mig
att tro det. Vi kände en fattig sömmerska, som hade lungsot,
men som stred emot sin sjukdom och framför allt kämpade
rent övermänskligt mot smittan, därför att hon hade ett
barn, som hon ville akta för sjukdomen. Hon talade om för
oss, att en dag, då hon hade kommit i hosta ute på gatan,
hade en landstrykare gått rakt fram till henne och förebrått
henne för hennes pjosk. "Jag har lungsot, jag med", hade
han sagt, "och doktorn vill, att jag ska akta mig, men det
sker inte. Jag hostar människor rätt opp i ansiktet, därför
att jag hoppas, att de ska gå åt. Varför ska de ha det bättre än vi? Det skulle jag just vilja veta."
Mer hade han inte sagt, men sömmerskan hade blivit så skrämd av honom, att hon hade känt sig sjuk hela dagen.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
