Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
lie. Hon behöver inte ett ögonblick vara i tvivelsmål om
vem han är.
"Det är Döden", tänker hon. Och hon blir rädd, därför att han har kommit för tidigt för henne. Annars inger han
henne ingen förskräckelse.
Alltsom den stackars sjuka har flyttat sig närmare och
närmare, har den liggande, fängslade gestalten krupit ihop,
försökt att göra sig mindre, liksom ville han undgå hennes
uppmärksamhet. Han märker, att hon oupphörligen ser emot
dörren, och det tycks honom, att hon urskiljer något där.
Han vill inte, att hon ska se honom. Det skulle vara en
alltför stor förödmjukelse. Hennes blickar möter inte heller
hans. De är riktade mot en annan, och han förstår, att om
hon varsnar någon, så är det inte honom, utan Georges.
Knappt har hon kommit dem som allra närmast, förrän han märker, att hon genom ett litet tecken med huvudet kallar Georges fram till sin bädd. Georges drar kåpan tätare
omkring sig än förut, liksom han fröse, och stiger fram till
henne. Hon ser upp till honom med ett litet, bevekande
småleende.
— Du ser, att jag inte är rädd för dig, viskar hon nästan
ljudlöst. Jag vill gärna följa din kallelse, men först måste
jag fråga dig om du inte kunde ge mig uppskov till i morgon, så att jag finge fullgöra det stora uppdrag, för
vars skull Gud sände mig hit till världen.
Medan hon på detta sätt är upptagen av att tala till Georges, har David Holm lyft huvudet, så att han kan se
henne. Han märker då, att hennes andes heliga upphöjdhet
har gett henne en skönhet, som hon aldrig förr har ägt,
något stolt, högt, ouppnåeligt, men så oemotståndligt
intagande, att han inte mer kan tänka på att ta sina ögon från henne.
— Du kanske inte hör mig? säger hon till Georges. Böj dig närmare framöver mig! Jag måste tala vid dig, utan att de andra hör vad jag säger.
Georges böjer sig framåt, så att hans kapuschong nästan
rör vid hennes ansikte.
— Tala så lågt du vill! säger han. Jag ska ändå höra dig.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
