Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
— Du har nog gjort så många försök allaredan, säger Georges avvisande.
Hon sluter ögonen och eftersinnar, men hon ser snart upp
igen, och nu lyser en ny tillförsikt ur hennes ansikte.
— Du tror, att jag bara ber för min egen del, och du
tycker som de andra, att mig kan det göra detsamma hur
det går honom; jag ska ju ändå tas bort ifrån allt här nere.
Jag får lov att tala om något för dig, som har hänt denna
dag, så att du förstår, att det är för att hjälpa andra, som
jag behöver uppskovet.
Hon sluter ögonen och talar vidare utan att öppna dem.
— Ser du, det var i förmiddags. Jag förstår inte nu riktigt hur det kunde vara så, men jag var ute med en korg på armen, jag skulle väl bära mat till någon fattig. Jag stod inne på en gård, där jag aldrig vet mig ha varit förr.
Det var höga hus runtomkring mig, och de såg ordentliga
och väl hållna ut, som om de skulle vara bebodda av bärgat
folk. Jag visste inte vad jag kunde ha att göra på detta
ställe, men så la jag märke till att på ena husväggen
fanns ett utbygge, som egentligen tycktes vara ämnat till ett hönshus. Nu hade man försökt att förvandla det till
människoboning. Det var påspikat här och där med plankbitar
och papp, det hade några sneda fönster och ett par
skorstensrör av plåt på taket.
Ur det ena av skorstensrören trängde en tunn rök, och då
jag sålunda förstod, att lägenheten var bebodd, sa jag till
mig själv: "Hit är det naturligtvis, som jag ämnar mig."
Jag steg oppför en trätrappa, som var brant som en stege
och som än en gång kom mig att tycka, att jag begav mig opp till något slags fågelnäste, och jag la min hand på låset till förstudörren. Jag kände, att den var olåst, och eftersom jag hörde röster där inne, steg jag på utan att
knacka.
Ingen vände sig om och såg mot mig, när jag trädde in, och jag drog mig undan i vrån nere vid dörren och blev stående där för att vänta, tills jag skulle behövas. För jag visste alldeles bestämt, att jag hade kommit dit för något särskilt viktigt ändamål.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
