Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Under tiden stod jag och tänkte på att jag hade kommit
in i ett uthus och inte i ett rum för människor. Det fanns
knappt några möbler, inte ens en säng. I en vrå låg några
trasiga madrasser, som jag kunde förstå skulle tjäna till
bädd. Inga stolar, åtminstone inga så hela, att de hade
kunnat säljas, och bara ett enda klumpigt och omålat bord.
Med ens sa jag till mig själv, att jag visste var jag
var. Det var ju David Holms hustru, som stod mittpå golvet.
De hade alltså flyttat, medan jag hade varit på sanatoriet.
Varför hade de det så eländigt och obekvämt? Och var var
deras möbler? Var var den vackra chiffonjén och symaskinen och — — —
Jag fick sluta mitt i uppräkningen. Jag visste inte vad
jag inte saknade. Har fanns ju ingenting.
"Vad hustrun ser förtvivlad ut", tänkte jag, "och vad hon
är fattigt klädd! Hon har blivit en annan sedan i våras."
Jag ville skynda fram för att fråga, men jag hölls tillbaka
därav, att det fanns två främmande damer i rummet, som
stod i livligt samtal med David Holms hustru.
De var mycket allvarliga alla tre, och jag förstod snart
vad det var fråga om. Det var meningen, att den fattiga
kvinnans båda barn skulle föras bort till en barnasyl för
att inte bli smittade av fadern, som hade lungsot.
Jag kunde inte tro, att jag hade hört rätt. "Inte är det
möjligt, att David Holm har tuberkulos", tänkte jag. "Jag
vet, att jag en gång hörde talas om det, men jag ville inte
tro det."
En sak, som jag inte heller kunde förklara, var, att de
bara talade om två barn. Jag ville minnas, att det skulle
finnas tre.
Det dröjde inte, förrän jag fick veta orsaken. Den ena av
de välgörande damerna hade märkt, att den fattiga modern
grät, och hon sa något vänligt om att barnen skulle få
lika god omvårdnad som någonsin i ett hem.
"Doktorinnan ska inte bry sig om, att jag gråter", hörde
jag hustrun svara. "Jag skulle gråta mer, om jag inte finge
skicka bort barnen. Jag har den yngste av dem på lasarettet,
och när jag här sett hur han lider, så har jag sagt till mig
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
