Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - VI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
själv, att om jag kunde få bort de andra två från hemmet,
så skulle jag inte säga emot med ett ord, bara tacka och
vara glad."
När hon sa detta, kände jag en beklämmande ångest. Vad hade David Holm gjort med sin hustru och sitt hem och sina barn? Eller, rättare sagt, vad hade jag gjort? Det var jag, som hade släppt in honom till dem.
Jag började gråta och snyfta, där jag stod i mitt hörn. Jag kunde inte förstå, att inte de andra märkte mig, men ingen av dem låtsade om mig.
Jag såg, att hustrun närmade sig till dörren. "Jag ska gå
ner på gatan och kalla in barnen", sa hon. "De är inte
långt borta."
Hon gick förbi mig och var mig så nära, att hennes fattiga, lappade klänning snuddade vid min hand. Då kastade jag mig ner på knä, drog klänningen till mina läppar, kysste den och grät. Men jag kunde ingenting säga. Den orätt, som jag hade gjort den kvinnan, var alltför stor.
Jag var förvånad över att hon inte alls la märke till mig, men jag kunde också väl begripa, att hon inte ville tala till den, som hade dragit in olyckan i hennes hem.
Den fattiga modern kom emellertid inte att lämna rummet,
därför att en av damerna sa till henne, att det var en sak,
som borde ordnas, innan barnen kallades in. Hon tog fram
ett papper ur en handväska och läste opp det högt. Det var
ett intyg, att föräldrarna anförtrodde sina barn i hennes
vård, så länge som deras hem var smittat av tuberkulos, och
skulle undertecknas av både far och mor.
Det fanns en dörr i motsatta ändan av rummet. Den öppnades nu, och David Holm kom in. Jag kunde inte låta bli att tro, att han hade stått och väntat bakom denna dörr för att visa sig just i rätta ögonblicket.
Han var klädd i de gamla, sluskiga kläderna, och han hade den elaka glimten i ögat. Jag måste säga till mig själv, att han såg sig omkring med tydlig förnöjelse, som om han vore glad över allt eländet omkring honom.
Han började tala om hur mycket han älskade sina barn,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
