Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
det är med mig som med dig, att när gossen nu en gång
har tagit sig av honom, så kan jag inte köra ut honom."
Det blev beslutat alltså, att rymmaren skulle få stanna
över natten och gå i god tid nästa morgon. Men nästa
morgon hade han så svår feber, att han inte kunde stå på
sina ben. På det sättet nödgades de att ha honom kvar i
stugan ett par veckor.
Det är märkvärdigt att se på de två bröderna, som lyssnar
till denna historia, nu, då körkarlen har kommit så långt, att han berättar, att rymmaren blev kvar hos bondfolket. Den
sjuke har sträckt ut sig i bädden till stilla ro. Hans plågor tycks ha lämnat honom, och han lever alltjämt i ett lyckligt förflutet. Den andre sitter ännu misstänksam, anande, att bakom detta döljer sig någon fälla. Han försöker gång på gång att göra tecken åt brodern att inte ligga så trygg, men han kan inte göra sig uppmärksammad av honom.
— Läkare vågade de inte hämta, fortsätter körkarlen att
berätta, och inte heller tordes de gå till apoteket efter
medikamenter. Den sjuke fick reda sig utan allt sådant. Om
någon människa kom gående och tycktes ämna sig in i
torparstugan, gick husmodern ut på förstubron och talade
om, att Bernhard hade fått ett så besynnerligt utslag på
kroppen. Hon var rädd för att det kunde bli scharlakansfeber. Och hon kunde inte stå till svars med att låta någon komma in i stugan.
Om ett par veckor, då rymmaren började hämta sig, sa han till sig själv, att nu gick det inte an för honom att
längre stanna hos sitt värdfolk, utan nu måste han vandra
vidare. Han kunde inte fortsätta att ligga de fattiga
människorna till last.
Vid den tiden företog sig stugfolket att tala med honom
om något, som han fann svårt och tungt. Det föll sig så,
att Bernhard en kväll frågade honom vart han skulle ta
vägen, då han lämnade dem. "Jag går väl ut i skogen igen",
hade han då sagt. — "Vet ni vad? Det tjänar bra litet till,
att ni ger er ut i ödemarken", sa torparhustrun. "Om jag
vore som ni, så skulle jag laga, att jag finge det klart med
rättvisan. Det kan väl inte vara någon glädje att springa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
