Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Hur skulle vi få pengar till mat och rum?" — "Nej, det är
förstås omöjligt", sa han.
Han satt åter tyst en stund, men under tiden lekte
tankarna med detta, att han kanske en gång skulle kunna skaffa Bernhard pengar till en badresa.
Han vände sig till torparen och tog själv opp det förra
ämnet. "Det är inte så lätt att ta en straffånge i sin tjänst", sa han prövande. — "Det skulle nog gå bra", sa
torparen, "men ni är kanske en sådan, som inte trivs på landet, utan nödvändigt ska vara i staden?" — "Jag tänker aldrig på staden, när jag sitter i cellen", svarade straffången. "Jag tänker bara på de gröna fälten och skogarna."
"När ni har stått ut ert straff, så kommer det att kännas,
som om mycket, som nu trycker på sinnet, vore borta", sa
torparen. — "Ja, det är just det jag säger", instämde
torparhustrun.
"Om du kunde sjunga för oss, Bernhard, men du är kanske
för dålig i kväll?" — "Å nej", sa gossen. — "Jag tror
nog, att din vän skulle tycka om det", sa modern.
Straffången blev ängslig såsom för en olycka. Han ville be gossen låta bli att sjunga, men då hade denne redan börjat. Han sjöng med en mild och klar röst, och det var detta med
honom, att man aldrig tänkte så mycket på att också han
var en livstidsfånge, som längtade efter frihet och rörelse,
som då han sjöng.
Straffången gömde ansiktet i händerna, men tårarna droppade ner mellan hans fingrar. "Jag, som ingenting själv kan bli, tänkte han, "jag får försöka göra något för att befria det här barnet."
Nästa dag tog han avsked och gick. Det var ingen, som
frågade honom vart han ämnade ta vägen. De sa bara alla
tre: "Välkommen igen!"
— Ja, det gjorde de, säger den sjuke, äntligen avbrytande
körkarlen. Vet konstapeln, att det där är det enda vackra,
som jag har varit med om i hela mitt liv. Han ligger tyst,
medan ett par tårar sakta letar sig väg utför hans kinder.
Jag är glad, att konstapeln vet det, fortsätter han. Nu kan
jag tala med konstapeln om Bernhard — — — Jag tycker,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
