Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXI
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
123
av båten, styrde skickligt med en åra, som han förde än åt ena
sidan, än åt den andra, och pratade oavbrutet. Båten blev mindre
och mindre, där den arbetade sig fram tvärsigenom strömmen,
rösterna kunde knappast uppfångas längre, och slutligen landade
de båda männen vid motsatta stranden, där deras hästar väntade.
De lyfte ur den döda kroppen. Trots att hästen stegrade sig, lade
de den tvärsöver sadeln, sutto upp och redo långsamt vägen
fram förbi aulen, där en massa folk kommit ut för att se på dem.
Kosackerna på denna stranden åter voro ytterst belåtna
och muntra. Från alla håll hördes skratt och skämt. Sotniken
och äldsten gingo in i vaktstugan för att få sig litet till bästa.
Dukasjka satt kvar bredvid Olenin med armbågarna stödda mot
knäna och täljde en pinne. Han försökte fåfängt ge sitt glada
ansikte en stadgad min.
— Hur kommer det sig att ni röker? frågade han låtsat
intresserat. År det gott?
Det var tydligt att han ville öppna ett samtal, därför att han
märkt att Olenin kände sig bortkommen och ensam bland alla
kosackerna.
— Ja, det är en vana, sade Olenin. Hur så?
— Hm! Om någon bland oss gav sig till att röka skulle det gå
honom illa. Titta så nära bergen är, Dukasjka pekade på klyftan,
och ändå kan man inte ta sig dit. . . Skall ni gå ensam hem? Det
är ju så mörkt. Jag skall följa er, om ni vill. Be fanjunkarn att
jag får lov.
— En sådan hygglig pojke! tänkte Olenin och såg på kosackens
glada ansikte. Han erinrade sig Marjanka och kyssen han hört
utanför porten, och plötsligt kände han medlidande med Dukasjka,
medlidande över hans obildning. Så dumt och tokigt, tänkte han,
en individ har dödat en annan individ och känner sig så lycklig
och nöjd som om han gjort något riktigt ädelt och storslaget. Är
det då ingenting som säger honom att han sannerligen inte har
något skäl att glädjas? Att lyckan inte ligger i att döda utan i att
offra sig själv?
— Akta dig, du, att råka ut för honom, sade en av kosackerna
till Dukasjka. Hörde du att han frågade efter dig?
Dukasjka lyfte på huvudet.
— Den jag döpte? frågade han.
-— Han stiger inte upp mer, men den röde, brodern hans.
-— Bäst han ber Gud att han slipper undan helskinnad själv,
skrattade Dukasjka.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
