Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXI - XXII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
120
leo tolstoj
— Vad är du så glad över? frågade Olenin. Om de hade dräpt
din bror, skulle du glädja dig då?
Kosacken såg på Olenin med skrattande ögon. Det såg ut
som om han förstod vad denne menade men var höjd över dylika
resonemang.
— Än sen? Det måste så vara. Som om inte de skjuter ihjäl
de våra?
XXII.
Sotniken och äldsten gåvo sig av. För att göra Lukasjka till
viljes och även för att slippa gå ensam genom den mörka skogen,
bad Olenin om permission för Lukasjka, och fanjunkarn beviljade
den.
Olenin trodde att Lukasjka ville träffa Marjanka, och för egen
del ville han gärna ha sällskap med en så sympatisk och
meddelsam kosack. Helt oreflekterat parade han alltid ihop Lukajska
och Marjanka, och han fann tillfredsställelse i att tänka på dem.
— Han älskar Marjanka, tänkte han, och jag skulle också kunna
älska henne. Och en stark, för honom ny känsla av vek ömhet
grep honom, medan de vandrade hem genom den mörka skogen.
Lukasjka var också i den ljusaste sinnesstämning. Något likt
tillgivenhet spirade mellan dessa två så olika unga män. Var gång
de växlade en blick kände de lust att skratta.
— Genom vilken port går du? frågade Olenin.
— Den mellersta. Jag skall följa er till kärret. Sen behöver
ni inte vara rädd.
Olenin brast i skratt.
— Som om jag vore rädd! Vänd om nu, och tack så mycket.
Jag går ensam.
— Inte! Vadskall jag göra då? Varför skulle inte ni vara rädd?
Vi är också rädda, lugnade Lukasjka den andres egenkärlek och
skrattade också.
— Kom med hem till mig! Vi språkar och dricker ett glas,
och i morgon vänder du tillbaka.
— Jag kan nog skaffa mig natthärbärge, skrattade Lukasjka,
men fanjunkarn sa ju åt mig att komma tillbaka.
— Jag hörde hur du sjöng i går, och såg dig gjorde jag också.
— Alla människor . . . Lukasjka ruskade på huvudet.
— Säg, du tänker ju gifta dig, eller hur? frågade Olenin.
— Mor vill gifta bort mig. Men jag har inte häst än.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
