Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Kosackerna. Berättelse från Kaukasien - XXVII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
kosackerna
141
— Ge dig i väg, du, sade Lukasjka. För resten, ta med dig
min häst och skulle jag dröja, så ge honom hö. I morgon bitti
är jag i alla händelser i sotnian.
— Har inte volontären gett dig något mer?
— Nej. Jag gav honom dolken i gengåva, men han började
tigga mig om hästen, sade Lukasjka, varpå han steg ur sadeln
och lämnade tyglarna åt Nazarka.
Tätt förbi Olenins fönster smög han sig över gården och fram
till ett fönster i värdfolkets stuga. Det var redan alldeles mörkt.
Marjanka satt i blotta linnet och kammade håret, i begrepp att
gå till sängs.
— Det är jag, Marjanka, viskade kosacken.
Då Marjanka hörde sitt namn, kom det med ens liv i hennes
förut liknöjda, allvarsamma ansikte. Hon gläntade på fönstret
och tittade ut, förskräckt och glad på samma gång.
— Vad är det? Vad vill du? frågade hon.
— öppna, bad Lukasjka, släpp in mig på ett ögonblick!
Uj, vad jag har längtat efter dig!
Han slog armarna om hennes huvud genom fönstret och
kysste det.
— Öppna, hör du!
— Prata inga dumheter. Jag har ju sagt att jag inte släpper
in dig. Skall du bli borta länge?
Han svarade inte. Endast kysste henne. Och hon frågade
inte mer.
— Du ser väl, man kan ju inte ens omfamnas ordentligt
genom fönstret, sade Lukasjka.
— Marjanusjka! hördes gummans röst. Vem talar du med?
Lukasjka slängde av sig mössan, så att han inte skulle bli
igenkänd på den, och hukade sig ned.
— Gå genast! viskade Marjanka.
— Lukasjka var här, svarade hon, och frågade efter far.
— Nå, säg åt honom att komma in då.
— Han har redan gått, han hade inte tid, sa ban.
Lukasjka sprang i själva verket med nedhukat huvud förbi
fönstren ut på gården och skyndade till Jämka. Olenin var den
ende som såg honom.
Efter att ha druckit var sin bägare tjichir redo han och Nazarka
ut från stannitsan. Det var en ljum, mörk och stilla natt. De
redo tysta, hästarnas tramp var det enda ljud som hördes.
Lukasjka stämde upp visan om kosacken Mingalj, men innan han
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
