Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - VII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
227
hördes vissla blev allt tyst, och i dödstystnaden ljödo inte alldeles
lugna röster: — Åt sidan, gossar! och allas ögon följde kulan,
som rikoschetterade mot bål och rishögar.
Dimman hade nu lättat fullständigt och skingrade sig undan
för undan som moln i den mörkblå rymden. Solen sken klar
och kastade glittrande reflexer på bajonetternas stål,
kanonernas malm, den upptinande marken och rimfrosten. Luften var
på en gång frisk av morgonfrost och vårsolsljum. Skogens torra
löv bildade en tusenfalt brokig väv av skuggor och färger, och på
den upptrampade, våtblanka vägen urskildes tydligt spåren av
hjul och hovar.
I trupperna gjorde sig en allt starkare rörelse märkbar. Allt
oftare och oftare och på alla håll uppenbarade sig små blåa
rökmoln. Dragoner med fladdrande små fanor på lansarna sprängde
fram; i infanterileden hördes sång och trängen med veden började
formera sig till arriärgarde. Generalen kom fram till vår pluton
och gav order att vi skulle ordna oss för reträtt. Fienden hade
fattat posto i buskarna mitt emot vår vänstra flank och började
starkt oroa oss med gevärseld. Från vänster kom en kula vinande
ur skogen och träffade en lavett, sedan kom en andra, en tredje
. . . Infanteribetäckningen, som låg runtomkring oss, sprang på
fötter, fattade gevären och bildade kedja. Gevärselden tilltog och
allt tätare kommo kulorna. Reträtten tog sin början och
samtidigt den verkliga bataljen, såsom fallet alltid är i Kaukasien.
Det märktes tydligt att artilleristerna inte tyckte om
gevärskulorna, liksom infanteristerna förut inte tyckt om kanonkulorna,
Antonov rynkade pannan, Tjikin härmade kulornas läte och
gjorde sig lustig över dem, men man såg att han fann dem
obehagliga. Om en sade han: — Så brått den har, en annan kallade
han »biet», en tredje, som flög över våra huvuden så underligt
långsamt och med ett melankoliskt surr, kallade han
»hittebarnet», vilket väckte allmän munterhet.
Den ovane lille rekryten, som för var kula som kom böjde
huvudet åt sidan och sträckte på halsen, väckte också soldaternas
munterhet. — Är du bekant me’n, efter du bockar dig? sade de.
Även Velentjuk, Som vanligen var fullständigt likgiltig för faran,
visade alla tecken till nervositet. Det förargade honom tydligen
att vi inte riktade kartescher mot det håll varifrån gevärskulorna
kommo. Flera gånger upprepade han i missnöjd ton: — Varför
skall han få husera fritt med oss? Om pjäsen riktades ditåt och
det började vina kartescher om öronen på’n, blev han nog tyst.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
