Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - VII - VIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
228
IiEO TOLSTOJ
Det var verkligen på tiden att vi gjorde det. Jag gav servisen
order att fyra av den sista granaten och ladda med kartesch.
— Kartesch! skrek Antonov och gick med viskaren tvärs
igenom röken fram till kanonen, så fort skottet fyrats av.
I samma ögonblick hörde jag alldeles bakom mig en
gevärskulas surr, som helt plötsligt ändade med en dov stöt. Mitt hjärta
pressades samman. — Någon av de våra måste ha blivit träffad,
tänkte jag, men vågade inte vända mig om. Omedelbart efter det
där ljudet hördes i själva verket ett tungt fall och ett skärande
jämmerrop: — O-o-o-oj! Jag är träffad, pojkar! frampressade
en röst som jag kände igen. Det var Velentjuk. Han hade fallit
framstupa mellan föreställaren och kanonen. Hans tornister låg
kastad åt sidan. Hans panna var alldeles blodig, och över högia
ögat och näsan rann en bred, röd ström. Kulan hade träffat i
magen, men det såret blödde knappast alls; hålet i pannan hade
han slagit mot en stubbe då han föll.
Allt detta fick jag veta senare. I första ögonblicket såg jag
endast en oformlig massa och som jag tyckte förfärligt mycket
blod.
Ingen av soldaterna som laddade sade ett ord, endast den
lille rekryten mumlade: — Titta så han blöder, eller något i den
stilen, och Antonov rynkade pannan och brummade ilsket; men på
allting märktes att tanken på döden upptog sinnena. Alla skredo
med ökad iver till verket. Inom ett ögonblick var kanonen laddad,
och konstapeln, som hämtade karteschen, tog en omväg förbi
platsen där den sårade låg och stönade.
VIII.
Var och en som varit med om en strid har säkert erfarit den
besynnerliga, ologiska men starka känslan av motvilja för platsen
där någon har stupat eller sårats. Denna känsla erforo tydligen
mina soldater, då Velentjuk skulle lyftas upp och bäras till vagnen
som kört fram. Zjdanov närmade sig den sårade med ilsken
uppsyn, och trots hans allt våldsammare skrin tog han honom under
armarna och lyfte upp honom. ■— Vad står ni och gapar för?
Kom och lyft! röt han, och genast omringades den sårade av tio
man, flera än som behövdes. Men knappt hade de satt sig i gång,
förrän Velentjuk började uppge ohyggliga skrin och försökte slita
sig ifrån dem.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
