Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Skogsfällningen - XII - XIII
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
239
1 tjänsten, inga resonemang, bara göra honnör: »Skall ske,
excellens.» Och jag gav mig av. Men när vi kom till första skansen
vände jag mig om och sa åt soldatema: »Pojkar, inte tappa
kuraget! Den som blir efter hugger jag ner med egen hand.» Med den
ryske soldaten måste man vara kort som ni vet. Så bäst det är
kommer en granat... jag tittar till, först faller en soldat, så en
till, så en till, och sedan kulor . . . sch sch sch . . . »Framåt,
gossar», säger jag, »följ mig!» Men vi hade inte hunnit långt, då
jag får se ... ni vet. . . hur heter det? och berättaren fäktade med
armarna och letade efter ordet.
— En bräsch? föreslog Bolchov.
— Nej . . . Ack, vad heter det? Herregud, vad heter det? . . .
En bräsch, sade han hastigt. — Fäll bajonett. . . hurra, ta-ra
ta ta ta! Inte en fiende syns till. Ni må tro vi vart förvånade.
Men det var ju bara bra — vi fortsatte — en ny skans. Och nu
skall jag säga vi hade ångan uppe. Men knappt hade vi kommit
ett stycke fram förrän jag får se en ny skans — omöjligt att gå
då. Där . . . hur är det nu en sån heter . . . Ack . . .
— En ny bräsch, föreslog jag.
— Nej, visst inte, sade han irriterat, inte en bräsch utan .. .
ja, hur heter det nu igen? och han gjorde en hjälplös gest med
handen. Ack, herregud . . .
Han letade så förtvivlat att man omöjligt kunde låta bli att
försöka hjälpa honom.
— En flod kanske, sade Bolchov.
— Nej, helt enkelt en bräsch. Men knappt kom vi närmare
förrän ... tro mig eller inte, det började en sådan eld, ett riktigt
helvete . . .
I detsamma bad någon utanför hyddan att få tala med mig.
Det var Maksimov. Och som det efter den omväxlande
berättelsen om de två första skansarna återstod ytterligare tretton, blev
jag glad över tillfället att få återvända till min pluton. Trosenko
följde mig ut. — Han bara ljuger, sade han, då vi avlägsnat oss
några steg från hyddan, han har aldrig varit på några skansar,
och Trosenko skrattade så godmodigt att jag måste stämma in.
XIII.
Det var redan svarta natten och endast bålen lyste svagt upp
lägret, då jag efter att ha vidtagit alla nödiga dispositioner gick
ut till mina soldater.
16 Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
