Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i maj 1855 - IX
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
281
I sällskap med soldaterna fortsatte han uppför löpgraven,
där de mötte sårade vid vart steg. Uppkommen på krönet vek
han åt vänster, och efter att ha gått några Steg fann han sig vara
alldeles ensam. Helt nära intill honom kom en bombskärva
susande och slog ned i löpgraven. En andra bomb steg i luften
framför honom och tycktes komma rätt emot honom. Han blev med
ens hemsk till mods, sprang nedhukad några steg och kastade sig
på marken. Då bomben kreverat långt ifrån honom, blev han
djupt förargad på sig själv, och han reste sig upp och tittade sig
omkring för att se efter om någon märkt hur han kastat sig ned.
Men ingen syntes till.
Då fruktan väl bemäktigat sig sinnet, viker den inte så lätt.
Han, som alltid brukat skryta att han aldrig hukade sig ner,
påskyndade stegen och nästan kröp fram genom löpgraven. —
Aj, det här är illa, tänkte han snubblande på Stegen, jag blir
säkert skjuten, och då han kände hur svårt han hade att andas
och hur han kallsvettades Över hela kroppen, förvånade han sig
över sig själv, men försökte inte längre betvinga sin skräck.
Plötsligt hörde han steg framför sig. Han rätade hastigt på
sig, lyfte på huvudet, saktade stegen och slamrade käckt med
sabeln. Han kände inte igen sig själv. Då han strax därpå mötte
en ingenjörofficer och en matros, och då den förre skrek till
honom: — Kasta er ner! och pekade på en lysande punkt, som
närmade sig allt Snabbare och snabbare och blev mer och mer
bländande, böjde han blott ett grand på huvudet, ofrivilligt
påverkad av det förskräckta skriet, och gick vidare. Bomben slog
ner alldeles i närheten av löpgraven.
—■ Det Var mig en orädd en! sade matrosen, som helt lugnt
iakttog den fallande bomben och med sitt erfarna öga genast
räknade ut att dess skärvor inte skulle kunna nå löpgraven.
Han ville inte ens lägga sig ner.
Det återstod Kalugin endast några steg över den lilla platån
fram till bastionschefens blindering, då den där dumma rädslan
åter kom Över honom. Hjärtat bultade, blodet rusade till
huvudet, och han storsprang fram till blinderingen.
—• Hur kommer det sig att ni är så andfådd? sade generalen,
då Kalugin framförde orderna.
— Jag har gått mycket fort, ers excellens.
—• Vill ni inte ha ett glas vin?
Kalugin tömde vinglaset och tände en cigarrett. Närstriden
hade nu upphört, men från båda sidorna fortsattes den häftiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
