Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sevastopol i augusti 1855 - I
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KOSACKERNA
303
Det kom liv i soldatens blytunga, svullna ögon, han hade
tydligen känt igen sin officer.
— Gud bevare ers välborenhet! ropade han i samma
korthuggna baston.
— Var står regementet nu?
■— Det har stått i Sevastopol, men på onsdagen skulle vi bryta
upp, ers välborenhet.
— Vart?
— Vet inte . . . tänker det är till Nordsidan, ers välborenhet
. . . Nu har »han» börjat skjuta rent förbannat, med bomber mest,
tillade han i sävlig ton och satte på mössan. Ända in i viken når
de, han brassar på något fruktansvärt.
Vad soldaten vidare yttrade var omöjligt att uppfatta, men
på hans ansiktsuttryck och åtbörder märktes att han sade allt
utom angenäma saker och befann sig i en lidande människas
retliga stämning.
Den resande officern, löjtnant Kozeljtsov, var ingen officer
av den vanliga sorten. Han hörde inte till dem som leva så och
så och handla så och så, därför att så leva och så handla andra.
Han gjorde vad han fann för gott, och andra rättade sig efter
honom i Övertygelsen att det var riktigt. Han var rätt begåvad
i smått: hade vacker rost, spelade gitarr, hade lätt för att
uttrycka sig i både tal och skrift, det senare särskilt i fråga om
tjänsteskrivelser, som han Vant sig att avfatta i sin egenskap av
bataljonsadjutant. Men det mest karakteristiska i hans natur
var den självsäkra energien, som, fastän den bottnade just i
begåvningen i smått, var ett i och för sig utpräglat och påfallande drag
hos honom. Han besatt det slag av egenkär lek som så ofta
utvecklar sig i vissa manliga, särskilt militära kretsar, och den var
så ett med hans väsen att han inte visste av annat Val än komma
främst eller gå under, och även ensam med sig själv ville han känna
sig överlägsen de människor han jämförde sig med.
— Jag bryr mig inte om att höra på vad Moskva1 pratar,
muttrade löjtnanten.
Men anblicken av transporten och väl också soldatens ord,
:som förstärktes och fingo sin bekräftelse av kanondundret, hade
kommit honom att känna som ett tryck över bröstet och en
underlig dimmighet i huvudet.
1 i-a mauga regementen använda officerarna halvt föraktfullt, halvt
^skämtsamt benämningen »Moskva» om soldaten.
Förf.
:io Tolstoj
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
