Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teorien angående den elektrolytiska dissociationen. Av prof. S. Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
ningsförmågan beräknade. Till denna grupp fann jag
åtskilliga salter höra, vilka visa stor affinitet till vatten, såsom
CaCl2, MgCl2, SrCl2, CuC% LiCl och i något mindre grad
NaGl. Deras avvikelse vid högre koncentration förklarades
såsom beroende på deras och deras ioners attraktion till vatten,
vilken tydligen är ägnad att nedsätta deras ångtryck, varmed
följer en ökning av fryspunktsnedsättningen.
Slutligen är att nämna, att åtskilliga oledare av
jämförelsevis hög molekylarvikt, såsom rörsocker, mannit, dextros,
kloral-hydrat och glycerin visa en avvikelse av samma art som de
senast omtalade salterna. Även dessa kroppars
fryspunkts-nedsättning närmar sig vid stigande utspädning till det
normala värdet, som motsvarar 1,85° C. per löst grammolekyl i
en liter vätska. Oaktat även i detta fall en verklig avvikelse
kan äga rum, såsom för rörsocker, försvinner denna dock nära
nog fullkomligt för vissa av dessa kroppar, såsom särskilt
den nyligen avlidne amerikanske kemisten Morse visat, om
man beräknar koncentrationen i molekylarprocent, d. v. s.
antalet grammolekyler av löst kropp på 100 grammolekyler
löst kropp + lösningsmedel. Därvid räknas vattnets
molekylarvikt till 18,016, vari ligger en viss godtycklighet, då man ju
antar att en del av vattnets molekyler är dubbelmolekyler —
dess värre kan man ej säga huru många. I alla händelser
har det vid de flesta fysikaliskt-kemiska beräkningar visat
sig fördelaktigt att räkna koncentrationen i molekylarprocent,
vilket också motsvarar en av Planck given härledning av
van’t Hoffs lag.
Till dessa betydande framgångar för dissociationsteorien
kom ytterligare en. I min avhandling av 1884 hade jag
påvisat, att ordningen av syror i avseende på deras styrka,
d. v. s. förmåga att i lösning driva ut varandra ur salter,
fullkomligt stämmer överens med ordningen av deras
molekylära ledningsförmåga (i lika koncentrerade lösningar). En
syras styrka mätes således av dess ledningsförmåga eller,
riktigare sagt, av dess dissociationsgrad. Enligt en av
Gruldberg och Waage given teori borde då också syrornas reaktions-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
