Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Teorien angående den elektrolytiska dissociationen. Av prof. S. Arrhenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEORIEN ANG. EEN ELEKTROLYTISKA DISSOCIATIONEN. 7
hastighet vid katalytiska processer, såsom vid inversion av
rörsocker eller katalys av metylacetat, löpa parallellt med deras
dissociationsgrad. Denna slutsats visade Ostwald redan 1884
vara nära överensstämmande med verkligheten. En noggrannare
undersökning, som utfördes av mig 1889, ledde till en utmärkt
överensstämmelse med teorien.
Det fanns således redan vid denna tid tre av varandra
oberoende metoder att bestämma i huru hög grad en
elektrolyt är dissocierad i sina ioner, nämligen med hjälp av den
elektriska ledningsförmågan eller av det osmotiska trycket, som
kan härledas ur fryspunktsnedsättning, kokpunktshöjning eller
ångtrycksnedsättning eller slutligen av reaktionshastigheten
vid långsamt förlöpande kemiska processer, vilken sista metod
dock endast blivit använd för syrors och i någon mån för
basers uppmätning. De tre metoderna ge nära nog, men ej
fullt, överensstämmande resultat utom vid. hög utspädning,
då de i allo motsvara teoriens fordringar.
Därmed hade i själva verket dissociationsteorien för
elektrolyter visat sin hållbarhet. Den ledde emellertid till ett stort
antal slutsatser inom kemiens och fysikens områden, varigenom
den snabbt vann erkännande. Bland dessa må nämnas följande,
som framhållits redan under teoriens första tillvaro.
De Vries visade 1888, att de av honom införda isotoniska
koefficienterna, som ange lösningars osmotiska tryck vid
försök med växtceller (de gälla också enligt Hamburgers
mätningar för djurceller), kunna med bästa framgång beräknas
ur lösningarnas elektriska ledningsförmåga, så som teorien
angiver.
Då en saltlösning i utspädd lösning består av vatten och
saltets ioner, bör en egenskap, vilken som helst, hos
saltlösningen kunna uttryckas som en summa av tre termer, den
ena kännetecknande för vattnet och de två andra för den
positiva och den negativa ionen. Så till exempel är den
specifika vikten s vid 4° C. av en w-normal lösning av
elektrolyten AB
s = 1 + na + ni
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
