Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de ferromagnetiska fenomenens temperaturfunktioner. Av doc.G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
en konstant temperatur, och befästa bekantskapen med de
storheter, vilkas temperaturfunktioner skall bli det egentliga
föremålet för vårt referat.
Är järnet i början omagnetiskt (t. ex. glödgat) och
utsattes det för ett successivt tilltagande magnetiskt fält H, ökar
magnetiseringen 1 så som kurvan oa i fig. 1 a visar
(dimensionerna passa närmast för ett stål) först långsamt sedan
raskt och så åter långsammare för att slutligen bli konstant.
Denna kurva benämnes ofta jungfrukurvan. Avbryter man
ökningen av H vid ett visst värde H1 för att åter minska
densamma till noll och vidare till —Hv följer induktionen ej
den ursprungliga kurvan tillbaka utan en högre liggande, så
att man för H = 0 har en kvarvarande magnetisering
(remanensen) och magnetiseringen blir noll först för ett visst
negativt värde på H (koerzitivkraften). Ändras fältstyrkan åter
från —H1 till + Hv fås en ny kurva, som ligger under de
båda föregående. Varieras fältstyrkan upprepade gånger
mellan dessa gränsvärden, får man kanske att börja med små
successiva ändringar i kurvornas läge, men dessa upphöra så
småningom, och det utbildar sig en väl bestämd kurva, en
s. k, hysteresisslinga. Mot olika maximalvärden på H svara
olika slingor, vilkas spetsar ligga på en kurva, som
någorlunda ansluter sig till jungfrukurvan. Ytan av varje slinga
representerar den energimängd, som för varje
magnetiseringscykel går förlorad som värme i en cm3 av den magnetiserade
substansen (hysteresisförlusten).
Särskilt intresse förtjänar den slinga man får, om
fältstyrkan varit så stor att magnetiseringen nått sitt
mättnings-värde. De för denna slinga karakteristiska storheterna, den
maximala magnetiseringen, remanensen, koerzitivkraften och
hysteresisförlusten äro de, som enklast låta bestämma sig som
funktion av temperaturen, och de ha också delvis givit goda
hållpunkter för en jämförelse mellan teori och experiment.
Men det är icke endast vid de extremt starka
magnetiseringarna man finner enkla förhållanden, utan det samma gäller
de extremt svaga i fält av storhetsordningen en gauss och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
