Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de ferromagnetiska fenomenens temperaturfunktioner. Av doc.G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE EERROMAGNETISKA FENOMENENS TEMPERATURFUNKTIONER. 47
därunder, d. v. s. fält av samma styrkegrad som det
jordmagnetiska. För att erhålla noggranna resultat vid dylika
svaga magnetiseringar förutsattes emellertid, att man kan
effektivt avmagnetisera metallen före mätningarna. Detta göres
på det sättet, att man börjar med ett relativt starkt fält och
under täta omläggningar av fältriktningen så småningom
minskar fältstyrkan till noll. Fig. 1 b visar för järn
utseendet av ett par slingor vid svaga fält. Slingornas spetsar
ligga på en kurva av formen
I=aH + bH2
där a och b äro konstanter. Vid mycket svaga fält kan den
andra termen försummas vid sidan av den första och i" är
Fig. 1.
sålunda proportionellt med H; begynnelsesuszeptibiliteten a
är konstant. Termen b är, som teorien visar, proportionell
mot slingornas ytinnehåll eller hysteresisförlusten.
Konstanterna a och b äro väl definierade storheter och ge, som vi
senare skola se, ofta karakteristiska temperaturfunktioner.
Mättningsintensiteten.
I ett konstant svagt fält visar magnetiseringen som
funktion av temperaturen i regel vid låga temperaturer en lång-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
