Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de ferromagnetiska fenomenens temperaturfunktioner. Av doc.G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
DE FERROMAGNETISKA FENOMENENS TEMPERATUR FUNKTIONER. 51
stegring av temperaturen över avmagnetiseringspunkten 6l
och därpå följande jämn avsvalning. @2 kan betraktes som
återmagnetiseringspunkt. Huruvida kurvan d vid låga
temperaturer skall komma att sammanfalla med a eller ej synes
huvudsakligen bero på den hastighet med vilken de olika
temperaturområdena passeras. Kurvan b1 visar, huru
intensiteten ökas om temperaturen sänkes under pågående
avmagneti-seringsprocess och c1 huru den avtar, om temperaturen
stegras under pågående återmagnetisering. Den reversibla delen
av c1 är av alldeles samma typ som a.
Weiss har påpekat, att mättningsintensiteterna vid absoluta
nollpunkten för Fe, Co och Ni per gramatom räknat förhålla
sig som talen 11, 9 och 3. Den gemensamma faktorn är 1123.
Detta är ett av stöden för den Weiss’ska magnetonhypotesen.
Enligt denna hypotes äro för alla atomer de magnetiska
egenskaperna bestämda av heltalsmultipler av samma faktor
1123. Denna »grammagneton» skulle alltså inom
magnetismen ha en betydelse i viss mån jämförlig med
ekvivalentladdningens inom elektrokemien. Magnetonhypotesens öde är
för närvarande en av de mest brännande frågorna inom
fysiken. Det avgöres emellertid huvudsakligen inom ett annat
forskningsområde än det här refererade, nämligen genom
undersökningen av paramagnetiska substanser.
Remanens, koerzitivkraft och hysteresisförlust.
Den remanenta magnetiseringen, som kvarblir, sedan det
magnetiserade fältets verkan upphört, visar sig åtminstone
i stort sett ha alldeles samma temperaturförlopp som
mättningsintensiteten. Detta ses också av fig. 5, där de båda översta
kurvorna efter Ashworth framställa remanensen för Ni och
Fe i förhållande till den för absoluta nollpunkten beräknade
remanensen som funktion av den absoluta temperaturen i
förhållande till avmagnetiseringstemperaturen. En direkt
jämförelse mellan temperaturberoendet hos mättningsintensiteten
och hos remanensen, som nyligen genomförts å Ni och Fe av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
