Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Nyare undersökningar över de ferromagnetiska fenomenens temperaturfunktioner. Av doc.G. Borelius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inom försöksfelens gränser kunna uttryckas i hela tal eller
enkla bråk.
Vid de båda rena metallerna har man även med tämligen
god framgång kunnat uppställa en relation mellan a och
mätningsintensiteten I av formen
a=4^, (2)
där C är en konstant och IQ är mättningsintensiteten vid
absoluta nollpunkten. Denna relation gäller liksom den
föregående för järn ovanför 220° C. och för nickel inom hela det
undersökta temperaturområdet.
Det ligger nära till hands att av det anförda draga den
slutsatsen, att en relation av utseendet (1) i normala fall
förekommer vid alla ferromagnetiska substanser, och att relationen
(2) eller någon liknande gäller åtminstone för de rena
metallerna. De avvikelser, som här och där påträffats, äro sålunda
att betrakta som anomalier med sina speciella, utanför de
egentliga magnetiska fenomenen liggande orsaker, och det
bör påpekas, att magnetiseringen i svaga fält bland de
magnetiska fenomenen är det, som låter dessa anomalier tydligast
framträda och därför lämpar sig bäst för deras studium.
Anomalierna äro av tre slag och till sina orsaker ännu
tämligen okända.
En första skarpt framträdande anomali äro de spetsar,
som förekomma i magnetitens kurvor vid —138° och + 205°,
i magnetiseringskurvan för Fe2 Co vid 445° och 815°. (Hos
den senare substansen varierar för övrigt a och b på ett
ganska invecklat sätt inom de olika temperaturområdena). Det
kan här till jämförelse påpekas att samma ämnens kurvor
för mättningsintensiteten ha ett fullkomligt jämnt förlopp.
En annan anomali är den s. k. magnetiska viskositeten,
som består däri, att substansen, då den utsattes för ett fält,
ej genast fullt antar den mot detta fält svarande
magnetiseringen utan först efter någon tid. Detta omöjliggör vid den
ballistiska ringmetoden en noggrann mätning av magnetise-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
