Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
fullkomning med avseende på såväl ljusstyrka som
upplösningsförmåga.
Det magnetiska och. det elektriska fältet företer i mångt
och mycket stora likheter, och det ligger därför nära till hands
att förmoda att de magnetooptiska effekterna skulle hava vissa
elektrooptiska motsvarigheter. Vi finna exempelvis hurusom
Faraday några månader efter sin upptäckt av den magnetiska
vridningen är sysselsatt med undersökningar över det
elektriska fältets inflytande på ljusets fortplantning genom
materien; han låter polariserat ljus passera genom plattor av glas,
kristaller o. dyl., under det att dessa befinna sig i ett
elektriskt fält. Faraday misslyckades. Någon verkan av det
elektriska fältet kunde han icke finna. Bland liknande fåfänga
försök, vilka satt spår efter sig i litteraturen, kunna nämnas
undersökningar av Qaincke 1862 och Röntgen 1873. En
verklig förändring av de optiska egenskaperna hos en kropp
genom inverkan av det elektriska fältet konstaterades först av
J. Kerr 1875.
Den elektriska motsvarigheten till Zeemaneffekten, d. v. s.
att även det elektriska fältet förmår uppdela eller påverka
spektrallinjerna, upptäcktes först c:a 18 år efter Zeemans
upptäckt av J. Stark (1913). Icke desto mindre torde detta
problem alldeles säkert hava intresserat många forskare. Enligt
ett par meddelanden skulle det elektriska fältet utöva ett
visst polariserande inflytande på det utsända ljuset; dessa
resultat visade sig emellertid vara förhastade. G. F. Hull sökte
1909 förgäves påvisa någon inverkan av det elektriska fältet
på ljusemissionen. Vid tidpunkten för Startts upptäckt
förefaller det nästan, som om man — på grund av de hittills
fruktlösa experimentella undersökningarna och de ganska
nedslående försöken till teoretisk förutberäkning av effektens
storlek — börjat finna det ganska hopplöst att kunna
experimentellt påvisa och undersöka den elektriska motsvarigheten
till Zeemanfenomenet. Med utgångspunkt från vad man
experimentellt kände till om den elektriska dubbelbrytningen
(Kerreffekten) samt med ledning av experimentella och teo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
