Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DET ELEKTRISKA FÄLTETS INFLYTANDE PÅ LJUSEMISSIONEN. 95
r etiska erfarenheter från Faraday- och Zee man effekterna
förut beräknade W. Voigt verkan av ett elektriskt fält på
emissions- och absorptionslinierna hos en lysande gas och fann,
att ett fält om 30000 volt/cm skulle öka linjebredden med
knappt en tusendel av intervallet mellan de båda gula
natriumlinjerna. Även om man kan finna en ljuskälla, som ger
tillräckligt smala linjer, så är det ingen lätt sak att påvisa
så ringa ändringar i linjebredden. Men svårast av allt och
viktigast av allt var att åstadkomma och vidmakthålla ett
kraftigt elektriskt fält i en lysande gas. Att direkt finna en
elektrisk spektraleffekt syntes sålunda hava mycket små
utsikter. Med anledning härav föreslog Zeeman (1912) en ny
metod att angripa problemet; en ljuskälla utsattes samtidigt
för inverkan av ett elektriskt och ett magnetiskt fält, varvid
den elektriska spektraleffekten borde giva sig tillkänna genom
en osymmetrisk förändring av spektrallinjernås magnetiska
uppdelning. På sådant sätt skulle man, enligt Zeernan, vara
i stånd att iakttaga en elektrisk effekt, som är blott
hundradelen av den magnetiska effekt, vilken man med användande
av yppersta resurser kan påvisa — och en sådan metod borde
väl räcka. Stark synes icke heller hava väntat sig mera än
en linjeförbredning och blivit i första ögonblicket överraskad
över den betydande uppdelningen; ett fält om 30000 volt/cm
uppdelade den gröna vätgaslinjen (Å = 4861 A.E.) så oerhört,
att de yttersta komponenterna lågo på c:a 7,5 A.E. från varandra.
Jämförelsevis må nämnas, att ett magnetfält om 30000 gauss
för denna vätelinje ger ett avstånd mellan de yttersta
magnetiska komponenterna om 0,33 A.E.
Startfs första publikation (Berlinerakademiens Berichte Nov.
1913) över denna nyupptäckta effekt — Starkeffekten — är
huvudsakligen av orienterande natur; förutom några
förelöpande meddelanden såsom exempel på linjeuppdelningar,
innehåller den först och främst anvisning på vägar och metoder
för en framgångsrik lösning av det svåra problemet. Men
redan dessa preliminära resultat visa, att Starkeffekten är ej
blott vad storleksordningen beträffar, utan även i andra av-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
