Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
slutit till att löptermen, men icke kanttermen, påverkas av
fältet; uppmätt i frekvensändring är nämligen den elektriska
effekten densamma för två sådana linjer.
Fråga vi oss på vad sätt fältet influerar på de olika
linjerna inom en och samma serie hos ett visst element, så gäller
genomgående den regeln, att fältets inverkan (uppmätt i
frekvensändring) växer med stigande ordningsnummer, och
detta såväl ifråga om linjeuppdelning som också beträffande
linjeförskjutning.
Samma element kan således giva ett spektrum, där vi
träffa på linjeserier, som uppdelas av fältet i komponenter,
på linjeserier, som odelade förskjutes åt rött, och på sådana,
där förflyttningen sker åt violett. På analoga linjeserier hos
skilda element åstadkommer fältet snarliknande förändringar;
men man märker tydliga spår av elementens kemiska karaktär.
Till sist, har inverkar fältet kvantitativt? Någon
undantagslös regel synes där icke kunna med full säkerhet
uppställas. I de avgjort flesta fallen äro de uppmätta effekterna,
linjeuppdelning eller linjeförskjutning, proportionella mot
fältstyrkan. Men jag skulle kunna anföra exempel på, där så
icke tyckes vara förhållandet.
Såsom ett belysande prov på linjeuppdelning vill jag
något närmare redogöra för vad man funnit beträffande den
Balmerska väteserien. Teoretici hava ägnat dessa linjer stor
uppmärksamhet med hänsyn till väteatomens enkla byggnad,
och experimentellt äro desamma synnerligen ingående
undersökta av Stark, KirscJibaum, Lo Surdo, Wilsar, Puccianti m. fl.
Fig. 5 och 6 utgöra reproduktioner efter av Stark tagna
originalfotografier vid en elektrisk fältstyrka om 74000 volt/cm;
fig. 6 utgör en något förstorad detalj å fig. 5. Liksom å
föregående fig. 4 hava vi här.överst och nederst ett
jämförelsespektrum, taget utan fält. Spektralbanden i mitten svara
mot de polariserade bilderna å spalten av strålningsrummet
bakom katoden; p-komponenterna hava svängningsplanet
orienterat parallellt med fältet, s-komponenterna vinkelrätt
däremot. Den Balmerska väteserien är en diffus bi serie, vars fyra
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
