Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
retiskt påräknas, nog är av samma storleksordning, som vad
experimenten givit. Men han ser ingen möjlighet för teorien
att i detalj komma i överensstämmelse med erfarenheten.
Enligt Warburg’8 mening leder teorien till en förbredning av
vätelinjerna genom inverkan av det elektriska fältet, icke till
någon distinkt uppdelning.
Bohr har själv (1915) på grundval av sin atomhypotes
teoretiskt behandlat Starkeffekten och därvid nått ett resultat,
som riktigt återger läget av åtminstone de starkaste
p-komponenterna till de Balmerska serielinjerna. Förutom på den
här ovan nämnda Rutherfordska atommodellen och den Planck
ska ljuskvanthypotesen bygger Bohr på följande antaganden.
Elektronen, som kretsar runt kring den positivt laddade
kärnan, utstrålar icke någon energi, så länge den befinner sig
på någon av de statiska banorna. Dessa statiska banor
representera de permamenta stationära tillstånd, i vilka atomen
kan befinna sig under ändlig tid, och mot dessa svara en
diskret serie värden på atomsystemets energi. Är den statiska
banan en cirkel, skall systemets vinkelmoment vara en hel
multipel av ^-, där h är PlancFa energikvantum. För andra
banformer antager stabilitetsvillkoret en modifierad form. Då
elektronen övergår från en yttre stationär bana till en inre,
utsändes en homogen strålning. Våglängden för denna
bestämmes enligt det Bohrska frekvensvillkoret på sådant sätt,
att frekvensen är lika med kvoten mellan energidifferensen
för de ifrågavarande stationära tillstånden och Planck’s
energikvantum. Genom anbringande av ett yttre elektriskt fält
deformeras elektronens bana. Ar denna t. ex. en ellips med
viss orientering, så ändrar fältet ellipsens läge och
exentri-citet. Med användande av sina stabilitets- och
frekvensvillkor finner Bohr, att vätelinjerna böra av fältet uppdelas i 2
planpolariserade komponenter med svängningsplanen parallella
med fältet; komponentavstånden växa proportionellt med
fältstyrkan. Bohr’s teori återger riktigt läget av de starkaste
jp-komponenterna till vätets serielinjer och huru dessa j9-kom-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
