Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om det elektriska fältets inflytande på ljusemissionen. Av prof. J. Koch
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
OM DET ELEKTKISKA FÄLTETS INFLYTANDE PÅ LJUSEMISSIONEN. 117
Den första SchivarzschiWska teorien (1914) ansluter sig till
vissa problem inom den eelesta mekaniken och utgår ifrån,
att den kraft, som binder den ljusemitterande serieelektronen,
följer Newtonska lagen. Schivarzschild antar, att en
spektrallinje åstadkommes av en elektron, som beskriver en
keplerellips under inflytande av attraktionen från en centrerad
positiv laddning. Anbringas ett homogent, yttre elektriskt fält,
har elektronen att röra sig under kraftverkan från tvänne
fasta attraktionscentra, av vilka det ena utgöres av den
positivt laddade kärnan och det andra vid beräkningen kan
anses ligga oändligt långt borta. Teorien leder till att en
spektrallinje skall av fältet uppdelas i en symmetrisk triplett,
vars mellersta komponent ligger vinkelrätt mot fältet, medan
de båda yttres svängningar försiggå parallellt med fältet.
Uppdelningen bör vidare ske proportionellt mot fältstyrkan.
Schwarzschilds teori kommer ju på flera punkter i strid med
erfarenheten. Själv har Schivarzschild betraktat det hela
övervägande som ett försök att med den klassiska mekanikens och
elektrodynamikens hjälp nå fram till målet, innan man
tillgriper kvantateorien. Schivarzschild har senare (1916)
kommit med en helt ny teori, som just är baserad på
kvantateorien och som i mångt och mycket påminner om Epsteirts (se
nedan).
Ungefär samtidigt gjordes från skilda håll försök att med den
Rutherfordska atommodellen som utgångspunkt och med
användande av Planetts ljuskvanthypotes komma till rätta med
problemet. Enligt Rutherford besitter atomen en nästan
punktformig, positivt laddad kärna, kring vilken ett antal
elektroner cirkulera i slutna banor, till antalet så många att deras
sammanlagda laddning jämt upp neutraliserar kärnans
positiva laddning.
Warburg’s teori (1913) avser endast vätets serielinjer och
utgör ett första, tyvärr mindre väl lyckat försök till
utbyggnad av Bohr’s teori för den Balmerska serien. I anslutning till
Bohr utgår sålunda Warburg från de båda nyssnämnda
hypoteserna och finner, att den verkan av fältet, som kan teo-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
