Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkring relativitetsteorien. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Det återstår att nämna Einsteins andra grundtanke, den, som
förde honom över till den allmänna relativitetsteorien. Den
kan uttryckas i få ord. Vi skola vid måttbestämningar i
denna fyrdimensionala värld använda en icke-Euklideisk
geometri. Vi skola avstå från den tanken, att våra fasta
kroppar behålla sina dimensioner oförändrade under tidens lopp
eller då de flyttas från ett ställe till ett annat. Vi skola
också avstå — här träder tidens jämställdhet med rummet
fram — från den tanken, att våra ur gå lika fort var och när
vi än betrakta dem. Och varför skola vi avstå från dessa
våra vanliga föreställningar? För att fysiken skall vinna i
enkelhet! Lagen för en materiell punkts rörelse under
påverkan av gravitationen skall nu lyda så: den följer en
geo-detisk linje i den fyrdimensionala världen. Härigenom är
dess rörelse helt och hållet bestämd, såväl i rummet som i
tiden. Bankurvan och den hastighet varmed denna genomlöpes
innefattas i samma lag. Lagen för en ljusstråles gång genom
rymden skall lyda så: den följer en sådan geodetisk linje, vid
vilken avståndet mellan två godtyckliga punkter är lika med
noll. Därigenom är såväl ljusstrålens bana som dess
hastighet bestämd.
Låt oss pröva om genom dessa antaganden fysiken vinner
i enkelhet. Låt oss betrakta planetrörelsens teori. Enligt
Newtons fysik ha vi att utgå från den lagen, att mellan två
massor M och m, belägna på ett avstånd, som är stort i
förhållande till massornas egna dimensioner, verkar en
attraherande kraft, som är proportionell mot M och m samt omvänt
proportionell mot kvadraten på avståndet mellan dem.
Antaga vi för enkelhetens skull, att massan M är stillastående,
så ha vi för att bestämma m:s rörelse att sätta dess
acceleration multiplicerad med m lika med den attraherande
kraften från M. Man erhåller genom lösning av de så erhållna
ekvationerna de Keplerska lagarna.
Uppfyller denna teori alla berättigade anspråk på
enkelhet? Jag tror det icke. Jag vill framhålla två svårigheter,
som tyda därpå, att den Newtonska teorien inför onödiga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
