Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Omkring relativitetsteorien. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
förskjuta en sträcka längs en given kurva på ett sätt, som
har stor likhet med en vanlig parallellförskjutning i planet eller
det vanliga, Euklideiska rummet. Weyl kräver nu, att vid en
sådan parallellförskjutning av en sträcka denna skall behålla
sin längd oförändrad. Det är detta krav, som möjliggör en
jämförelse mellan två sträckor med olika utgångspunkter.
Man har för detta ändamål att sammanbinda de båda
utgångspunkterna med en kurva och därpå parallellförskjuta den ena
sträckan längs denna kurva tills dess utgångspunkt
sammanfaller med den andras. Men nu är väl att märka, att den
sträcka, som erhålles som resultat av denna
parallellförskjutning, helt och hållet, både till storlek och riktning, beror av
den kurva, längs vilken förskjutningen skett. Den jämförelse
man kan anställa har således blott avseende på en
förskjutning längs denna särskilda kurva. Detta är ett av de mest
karakteristiska dragen i Weyls teori.
Vad ger denna teori? Det visar sig att faktorn A på ett
ytterst naturligt sätt leder till införandet av fyra funktioner
(ptu, som uppträda på alldeles samma sätt som de
elektromagnetiska potentialerna. Weyl ger dem därför denna betydelse.
Blott om man känner 99^ kan man beräkna den ändring A
undergår, då man övergår från en punkt i världen till en
närbelägen. Gravitationspotentialerna g^v och de
elektromagnetiska potentialerna 99^ betinga tillsammans
måttbestämningen i världen. Ett annat principiellt resultat, som enkelt och
vackert kommer fram, är att den elektriska laddningen måste
vara konstant.
Beträffande de konkreta användningarna ger Weyls teori,
så vitt hittills är bekant, ungefär lika mycket som Einsteins
teorier. I fråga om planetrörelsens teori ger den det samma
som dessa. Dess resultat beträffande förhållandena i atomens
inre äro ännu okända. De matematiska svårigheterna ha
hittills varit oövervinnliga.
Jag måste slutligen nämna en svårighet, som kommit i
dagen vid de undersökningar, som den unge W. Pauli i
Mimenen anställt över Weyls teori. Det visar sig, att enligt denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
