Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenspektra. Av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
och isserierna återfinnas från element till element, men att
väglängderna regelmässigt förändras enligt en för hela
röntgenspektroskopien fundamental lag, funnen av den unge
framstående engelske fysikern Moseley (stupad vid Dardanellerna
1915). Innan vi ingå härpå, skola vi emellertid först ange
principerna och resultaten av den fotografiska metodens
användning för undersökning av röntgenspektra.
Som grundläggare av den fotografiska
röntgenspektrome-trien ha vi att räkna, förutom Moseley, framförallt den franske
fysikern, hertigen de Broglie, som under användande av en
fokusseringsmetod, förut angiven och använd av Bragg vid
hans grundläggande ioniseringsmätningar, framställde det
första röntgenspektrogramm av alldeles samma karaktär, som
de vi känna från den vanliga optiken. Efter en likartad
ehuru mindre tillfredsställande metod arbetade ungefär
samtidigt tysken Herweg. Principen för en fotografisk
registrering av ett röntgenspektrum framgår av fig. 5. Det från
röntgenröret kommande strålknippet får passera spalten och
en bländare samt träffar kristallytan under en viss vinkel cp.
Förutsatt att i strålknippet finns representerad en våglängd,
som tillfredsställer ekvationen
nX = 2d sin 99,
så reflekteras denna stråle med avvikningen 2(p från den
ursprungliga riktningen och ger på plåten upphov till en linje.
Ett komplett spektrum, innehållande alla möjliga våglängder,
kan man då helt enkelt åstadkomma genom att låta kristallen
sakta vrida sig så, att infallsvinkeln varierar från 0 till ett
lämpligt maximivärde. Använder man vid en upptagning
enligt denna metod ett vanligt tekniskt rör av samma sort som
Compton vid hans nyss beskrivna undersökning med
ionisationsmetoden, så erhålles en grupp starkt framträdande linjer
— motsvarande alltså L-serien — på en svagare svärtad
bakgrund härrörande från det kontinuerliga spektrumet.
Väsentligt för att med denna metod få skarpa spektrallinjer är att
avståndet (se figuren) SO är lika med avståndet OX, vilket,
/
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
