Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Röntgenspektra. Av prof. M. Siegbahn
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hitintills ha vi endast uppehållit oss vid de monokromatiska
strålar a, /?, /, som tillsammans bilda antikatodmaterialets
karakteristiska linjespektrum. För de tekniska
användningarna har denna del av strålningen en mycket underordnad
betydelse i jämförelse med den kontinuerliga, som i detta fall
sträcker sig från en våglängd på några tiondedels A. E. upp
till de största möjliga våglängder. Till skillnad från
linjespektrumet är utseendet av detta i hög grad beroende av den
spänning, varmed röret drives. Till börja med lägga vi märke
till, att intensitetskurvan vid de korta våglängderna plötsligt
sätter in vid ett bestämt våglängdsvärde, varefter den hastigt
går upp mot en maximipunkt. Det råder en mycket enkel
och fundamental relation mellan värdet på denna kortaste
våglängd Åmin och den maximalspänning V, varmed röret drives,
nämligen:
eV= -.— = hv
Amin
där e är elektronens elementarladdning, h Plancks konstant
och v den mot Åmin svarande frekvensen. Denna relation, som
först uppställts — visserligen på en teoretisk grundval, som
numera ej anses hållbar — av Einstein för de fotoelektriska
fenomenen, har visat sig ha en fullt universell giltighet
vid alla elementarprocesser, där energi övergår från en annan
form till elektromagnetisk strålning. Innebörden av densamma
framgår kanske enklast genom följande betraktelse: Den
fysikaliska process, som ger upphov till röntgenstrålarna, är den
plötsliga bromsningen av en med stor hastighet, u,
framrusande elektron. Den levande kraften hos elektronen är då
i mu2. Denna energimängd frigöres vid bromsningen och
övergår då till"elektromagnetisk strålning. Denna samma
energimängd har förut tilldelats elektronen därigenom, att den fått
genomlöpa ett spänningsfält F, varvid den upptagit energien
eV, alltså
e V = i mu2f
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
