Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsströmmarnas dynamiska problem. Av prof. V. W. Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
tyngdkraften, tänka vi oss inledningsvis en flod, som uppifrån
bergen söker sig nedåt över en fullkomligt slät landyta.
Funnes ingen friktion, så skulle vattnets hastighet i enlighet
med fallagarna ständigt ökas på vägen ned mot havet; och
därmed skulle även den av jordrotation beroende
avböjningskraften ökas. Vattnets rörelseriktning skulle därför böja av
allt längre medsols från markens lutningsriktning, tills den
slutligen komme att följa de vågräta nivålinjerna. Helt ned
till havet skulle flodens vatten aldrig nå, såvida dess källa
låge någorlunda högt och lutningsvinkeln ned mot havet ej
vore för stor.
På liknande sätt skulle det gå med strömmarna i havet;
de skulle uppnå stora hastigheter, men jordrotationen skulle
sörja för att de aldrig nådde fram i den riktning, som
behövdes för att återställa den en gång rubbade jämvikten. Om
havet vore utan friktion, så bleve resultatet därför, att
vattnet så småningom skulle anhopa sig i de trakter av jorden
där nederbörden överväger avdunstningen, särskilt i
polarländerna. Dessa senare skulle övertäckas av väldiga
polarhav, som antingen skulle ständigt kringkretsa jorden från
öster till väster eller — på grund av frånvaron av
klimatutjämnande havsströmmar — bottenfrysa. De tropiska haven
skulle försvinna och efterlämna endast intorkade saltlager.
Det är vattnets friktion, förstärkt genom turbulent
virvelrörelse, som genom att dämpa strömmarnas hastighet
möjliggör en rörelsekomposant i drivkraftens egen riktning och
därmed en verklig cirkulation i havet, utan vilken jorden snart
vore obeboelig. Vi skola längre fram se på vad sätt denna
havsströmmarnas rörelsekomposant i kraftriktningen kommer
till stånd.
Själva energikällan till havsströmmarna är en, nämligen
solens strålning. (Vi ha en gång för alla bortsett från
tidvattenströmmarna, vilka drivas på bekostnad av jordklotets
och månens egen kinetiska energi.) Men den kommer
havsströmmarna tillgodo på två vägar. A ena sidan åstadkommer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
