Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Havsströmmarnas dynamiska problem. Av prof. V. W. Ekman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
är endast en abstraktion, ändamålsenlig för att underlätta
förståelsen av den mera sammansatta verkligheten.
Tillnärmelsevis kan dock den rena vindströmmen
förverkligas, om en konstant vind av överallt lika riktning och styrka
blåser över ett mycket stort havsområde. Hur skulle en
sådan ström vara beskaffad? Det är ett gammalt problem, som
tidigast behandlats av Zöppritz (1878) och av Mohn (1887),
varvid dock den förre alls icke och den senare endast
ofullständigt tagit hänsyn till jordens rotation. Enligt deras
teorier skulle strömmarna följa i vindens egen riktning. Detta
stämde visserligen ej riktigt överens med iakttagelserna, men
det fanns så många grunder till avvikelser — kustlinjernas
riktning, m. m. — att man ej fäste sig så mycket därvid.
En mer än årslång iakttagelseserie från Adlergrunds fyrskepp
i Östersjön hade dock visat en bestämd benägenhet hos
strömmen att avvika till höger från vinden med i medeltal över
30°. Att man numera kommit till full förståelse för
jordrotationens inverkan på strömmarna, är i främsta rummet
Fridtjof Nansens förtjänst. Genom den grundliga och
mönstergilla bearbetning, som han underkastade de astronomiska
ortsbestämningarna från den tid fartyget Fram drev med
isen över polarhavet, visade han ovedersägligt, att isen,
förutom sin genomsnittliga drift mot väster, hade en av vindens
växlingar beroende rörelse, men icke i vindens egen riktning
utan i en riktning, som betydligt avvek därifrån, i medeltal
37°, 5 åt höger.
Icke mindre intressant än denna upptäckt var den
tankegång till vilken den ledde Nansen: Den på jordrotationen
beroende avböjningskraften måste göra att den av vinden
uppväckta ytströmmen avviker medsols (således i detta fall
åt höger) från vindriktningen. Men vindens omedelbara
verkan sträcker sig endast till det allra översta vattenskiktet;
detta i sin ordniog glider som en vind över sitt underlag och
sätter det i rörelse. Av samma grund som själva ytskiktets
rörelseriktning måste ligga till höger om. vindens, måste
sålunda det närmast underliggande skiktet ha en strömriktning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
