Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien. Av fil. d:r O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
talls emissions- och absorptionskoefficient för långa
elektromagnetiska vågor särskilt intresse, emedan man ej kan
från-känna de enskilda resultaten av hans undersökning en hög grad
av riktighet. Han utgick från de antaganden, som han
tidigare lagt till grund för metallernas elektronteori, av vilka
hypotesen om existensen av fria elektroner i metallernas inre
är det viktigaste. Visserligen har man nu mycket allvarliga
skäl att betvivla riktigheten av denna hypotes, men de
talrika fenomen, för vilka den nämnda teorien lyckats giva en
enkel interpretation, tyda dock på ett väsentligt element av
sanning i densamma. Nu lyckades det Lokentz å ena sidan
att beräkna metallens emissionskoefficient för långa vågor
genom att undersöka den strålning, som tänktes utsänd vid
elektronernas stötar mot metallmolekylerna. A andra sidan
beräknade han metallens absorptionskoefficient för ljus av
liten frekvens. Denna hänger samman med det JouLE-värme,
som utvecklas av de elektriska strömmar, vilka ljusvågen
alstrar i metallens inre. Hans resultat står i bästa
öfverens-stämmelse med direkta försök över ultraröda strålars
absorption i metaller, men avviker betydligt från försöksresultaten
för synligt ljus. Genom att bilda kvotienten mellan
emissions- och absorptionskoefficienten för en viss våglängd
erhöll han den Hayleighska strålningsformeln. Det märkliga är
nu, att denna formel för ljus av liten frekvens står i
fullständig överensstämmelse med de direkta experimentella
bestämningarna av värmestrålningsfunktionen. Detta visar, att
även Lorentz’ värde för emissionskoefficienten för långa
vågor måste vara riktigt. Så långt är alltså allt gott och väl.
Nu har man emellertid kunnat visa, att den klassiska
fysikens lagar även för ljus av stora frekvenser föra till den
Hayleighska formeln; och här visar denna formel avvikelser
från försöksresultaten, som ej kunde vara större. Medan
nämligen försöken visa, att värmestrålningsfunktionen för varje
temperatur har ett maximum vid en viss av temperaturen
beroende frekvens och därpå asymptotiskt går mot noll, när
frekvensen stiger, växer den Rayleighska funktionen oavbrutet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
