Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Einsteinska lagen. Av prof. C. W. Oseen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Man erhåller då i stället för (3):
ev2 = hvEv.
Einstein drog härav (1905) den slutsatsen, att
strålningsenergien icke blott hos atomerna, utan även i vakuum måste
existera i form av kvanta med storleken hv. Senare (1911)
tillämpade Einstein sin formel (2) på Planck’s lag och erhöll
så formeln (3). Den slutgiltiga tydningen av denna formel
är ännu icke given.
De föreställningar, till vilka Einstein 1905 fördes, gåvo
honom en enkel förklaring av den fotoelektriska effekten. Om
en elektron träffas av ett energikvantum av storlek’en hv, så
upptar elektronen denna energimängd i form av kinetisk
energi. För att lösgöra sig från sin atom och från kroppen
måste den avstå ett visst energibelopp, låt vara P. Den
förstenergi, med vilken elektronen i gynnsammaste fall lämnar
en kropp, som belyses med ljus, vars svängningstal är r, är
alltså:
hv - P.
Lagen kan också skrivas på något annat sätt. Låt EK
vara elektronens kinetiska energi efter lösgörandet. Låt
EP = — P vara elektronens potentiella energi i atomen och
inne i kroppen. Då gäller:
EK — EP = hv.
Detta är den EiNSTEiN’ska lagen.
2.
Min uppgift blir nu att skildra, hur den EiNSTEiN’ska
lagen, först obeaktad av experimentatorerna, efter få år blev
av förhärskande betydelse för dem, i det dess empiriska
prövning blev en av den mätande fysikens viktigaste uppgifter.
Jag har vidare att skildra, hur det nio år efter dess upp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
