Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Prövningsmöjligheterna av Einsteins allmänna relativitetsteori. Av fil. kand. I. Waller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Prövningsmöjligheterna av Einsteins relativitetsteori 213
av betydelse, nämligen massans s. k. gravitationsradie. I
professor Oseens uppsats »Omkring relativitetsteorien» i förra
årgången av »Kosmos» är dess dubbla värde betecknat med m.
Värdet av m är lätt angivet; är M massan, k
gravitationskonstanten och c ljusets fortplantningshastighet i vakuum,
le M
gäller m — 2––-^—. Det är denna lösning, som tillämpas på
solens gravitationsfält. Visserligen kan tvivel råda, om detta
är berättigat, framförallt på grund av solens rotation. Dock
ha utförda beräkningar visat, att inflytandet härav måste vara
obetydligt.
Det visar sig nu, att en planet i detta kulsymmetriska fält
visserligen nära nog men ej alldeles exakt beskriver en
Keplerellips. Avvikelsen består däri, att då planeten rör sig
mellan tvenne successiva lägen, i vilka dess avstånd till solen
är minimum, m. a. o. två perihellägen, så överfar radius
vektor från solen till planeten en vinkel, som är något större
än 2 n; överskottet är
därvid a är halva storaxeln i den approximativa ellipsbanan,
s dennas excentricitet, T planetens omloppstid och c såsom
förut ljushastigheten i vakuum. En föreställning om
storleksordningen hos det nyss angivna uttrycket får man genom
att observera, att detsamma approximativt kan skrivas 6jt
där v är planetens medelhastighet. Sitt största värde får
perihelförskjutningen hos Merkurius, vilken såsom den innersta
planeten har största hastigheten. På grund av denna planets
kortare omloppstid summeras vidare här fortare än vid de
övriga planeterna den från varje omlopp härrörande
förskjutningen. För 100 år fås sålunda enligt Einstein en
perihelförskjutning hos Merkuribanan uppgående till 42,8 9". För
planeten Mars blir motsvarande kvantitet blott 1,3". Nu visa
ju i verkligheten alla planetbanor perihelförskjutningar, och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
