Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gustaf Granqvist. Av doc. M. Sjöström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
sultat av denna undersökning är det, att ju bättre den
omgivande gasen leder värmet, desto mindre är den
motelektromotoriska kraften, som alltså synes bero på temperaturen i
ljusbågen och elektroderna. Granqvist uppvisar här också, att
motkraften försvinner på samma gång som strömmen avbrytes.
Värmeutvecklingen bestämde han på så sätt, att han lät ström
passera mellan elektroderna en viss kort tid, och uppmätte
därefter i kalorimeter det i vardera elektroden uppsamlade
värmet. Tages hänsyn till det under försöket från bågen
utstrålade värmet erhålles den viktiga lagen, att hela den
elektriska energi, som förbrukas till följd av den elektriska
motkraften, förvandlas till värme.
Granqvist undersökte även, hur kraterytornas storlek
berodde på strömstyrkan och den omgivande gasens
värmeledningsförmåga, och fann därvid intressanta lagbundenheter.
Detta arbete är rikt på nya uppslag och skulle för den
kommande utvecklingen även bli av stor betydelse. Läsaren
observerar redan i denna avhandling den klarhet och reda som
är utmärkande för Granqvists författarskap. Han var en
byggmästare, som gjorde sitt arbete solitt, hållfast och
bärkraftigt. För djärva och vågade konstruktioner hade han
intet sinne.
I ett senare arbete över kolbågen (Öfvers. av K. V. A:s
Förh. 1897) vederlade han tolkningen av vissa försök, som
Arons 1896 och Blondel 1897 publicerat över
motelektromo-toriska kraften i ljusbågen, vilka syntes ge stöd åt äldre,
oriktiga åskådningar, och 1901 repeterade han de EDLUNDska
försöken (Uber Disjunctionsströme. Bih. K. V. A:s Handl. 26,
1901) och visade upp, huruledes dessa kunde förklaras utan
Edlunds antagande av en motEMK, som skulle bestå även
efter det strömmen i bågen avbrutits. Därmed var den frågan
definitivt bragt ur diskussionen.
Efter gradualavhandlingen publicerade Granqvist en
undersökning över ett av honom konstruerat elektriskt
mätinstrument, differentialvibrationsgalvanometern, samt angav en
enkel metod att medelst denna bestämma induktionskonstanter.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
