Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
inre elektronsystemet, att detta kan betraktas som en
punktladdning. I själva verket äro också de seriespektra, som
utsändas från atomer med två eller flera elektroner betydligt
mer komplicerade än spektret från ett rent periodiskt system.
Först vid höga kvanttal närma sig alla spektra till det enkla
spektrum, som utsändes av ett system med en enda elektron.
På liknande sätt förhåller det sig med verkan av yttre
kraftfält på väteatomen. För Starkeffekten, d. v. s verkan av
ett homogent elektriskt fält på spektra, lyckades Bohr med
hjälp av den enkla teorien att förutsäga storleksordningen på
avståndet mellan de komponenter, i vilka fältet uppdelar en
spektrallinje, i det han endast betraktade sådana
elektronbanor, som även i närvaro av det elektriska fältet äro
periodiska. Men det faktum, att den verkliga Starkeffekten är
betydligt mer komplicerad än den på detta sätt beräknade
effekten, visar att naturen ej gör en dylik inskränkning. I
en ännu svårare situation befann man sig med avseende på
verkan av ett homogent magnetfält på spektrallinjer,
Zeemaneffekten. Behovet att utvidga kvantteoriens område till mer
invecklade rörelser än de periodiska blev sålunda allt mer
kännbart.
Framsteget kom nu tack vare ett fördjupat studium av
själva vätespektret och det därmed besläktade
heliumgnistspektret. Noggranna spektroskopiska undersökningar visade,
att dessa spektra även utan alla störande yttre krafter äro
mer komplicerade än man skulle vänta på grund av den
elementära teorien. Sålunda fann man, att linjerna i
Balmer-serien äro dubbla. Avståndet mellan dubletternas
komponenter utgör endast omkring 0.1 A1, men tack vare de
spektroskopiska metodernas noggrannhet kan man vara fullt säker
på deras realitet. Det kan se ut som om denna finstruktur
hos vätelinjerna måste betyda en stor svårighet för den
Bohr-ska teorien, men Bohr själv lyckades snart finna orsaken till
densamma. Försöken med hastiga /^-partiklar hade visat, att
elektronerna vid hastigheter, som närma sig ljusets, ej längre
1 1 A (Ångström) = 10—8 cm.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
