Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
vätelinjernas finstruktur. De svarta punkternas avstånd från
linjen längst till höger bestämmer enligt skalan ovanför
figuren storleken av de till tillstånden hörande spektraltermema.
Dessa betyda här, liksom i allmänhet i spektroskopien,
antalet ljusvågor per centimeter (ej antalet ljussvängningar per
sekund). Termerna äro tydligen proportionella mot det
arbete, som erfordras för att avlägsna elektronen från resp.
tillstånd. Detta arbete erhålles genom att multiplicera termerna
med h c. I den översta horisontalraden finner man de
tillstånd, som svara mot /c = 1, i nästa de, som höra till k —- 2
etc. De linjer, som förbinda de olika tillstånden, betecknade
enligt korrespondensprincipen möjliga övergångarna, alltså
sådana där k ändras med en enhet. Relativitetseffekten är så
obetydlig, att energiskillnaden mellan tillstånd, som höra till
samma värde på h men olika värden på Jc, ej kan framträda
i figurens skala. De prickade vertikala linjerna, som ange
väteatomens spektraltermer enligt den elementära teorien och
äro försedda med motsvarande kvanttalsbeteckningar, träffa
därför de punkter, som ha samma n- värde.
Nästa figur framställer de bantyper, som förekomma i de
stationära tillstånden. Banorna äro försedda med tal av
formen nk, där det stora talet betecknar kvanttalet n,
huvudkvanttalet, medan det tal, som står som index, betecknar
kvanttalet k.1 Vi skola senare se, hur dessa olika bantyper
ständigt återkomma i de tyngre atomernas elektronsystem.
* Man använder ofta den bekväma beteckningen »w^-banor».
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
