Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Dessa formler innehålla resultatet av Sommerfelds teori för
finstrukturen.
Som man ser innehåller vx endast huvudkvanttalen n’ och
n" och åstadkommer därför blott en liten förskjutning av den
ursprungliga mot frekvensen v0 svarande spektrallinjens läge.
Frekvensen v2, som även innehåller talen k’ och k",
åstadkommer den egentliga finstrukturen. Denna består nu däri, att
var och en av de ursprungliga spektrallinjerna uppdelas i en
rad komponenter. Om alla möjliga kombinationer
mellanstationära tillstånd också svarade mot verkliga
övergångsprocesser, skulle tydligen linjen (V - n") (den spektra!linje, som
utsändes vid övergång från det n’:te till det n":te tillståndet)
uppdelas i n’ • n" komponenter. Om endast sådana
övergångsprocesser förekomma, där k ökas eller minskas ined en enhet,
får man blott 2 n" — 1 komponenter.
Av (53) framgår, att komponentavståndet i finstrukturen
växer starkt med atomnumret N. Hos heliums gnistspektrum
är därför relativitetseffekten betydligt större än hos
motsvarande vätelinjer. Vidare äro heliumlinjerna skarpare än
vätelinjerna, vilka på grund av väteatomernas livliga
temperaturrörelse uppvisa betydliga Dopplereffekter. Paschen utförde
därför sin detaljundersökning av finstrukturen på
heliumgnistspektret.
Innan vi jämföra teorien för finstrukturen med Paschuns
experiment, måste vi ett ögonblick uppehålla oss vid en
annan fråga. Yid spektralförsök kan man som regel ej undvika
närvaron av rätt märkbara yttre elektriska krafter i
urladdningsrören. Dessa påverka de lysande atomerna och kunna,
om de bli för starka, helt och hållet utplåna finstrukturen.
Men även om fältstyrkan är så liten, att finstrukturen
tydligt framträder, kan likväl en sådan kraft ha ett väsentligt
inflytande på dennas utseende. Jag kommer senare att ge en
närmare redogörelse för verkan av ett starkt homogent
elektriskt fält, den s. k. Starkeffekten. I detta sammanhang skall
jag blott säga några ord om teoriens resultat för fältstyrkor,
som äro så små, att de ej förstöra spektrallinjernas finstruk-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
