Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Den Bohrska atomteorien; Av doc. O. Klein
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den B o hr ska atomteorien 91
tydelse för atomteoriens senare utveckling. Det väsentliga
i denna utvidgning ligger däri, att man i ett bestämt fall
lyckats beskriva ett atomsystem, som ej är rent periodiskt,
men i vars rörelse flera oberoende frekvenser uppträda, och
härvid uppnått en så fullständig överensstämmelse med
erfarenheten, att man kan känna sig säker på att teorien befinner
sig på rätt väg. Efter Sommeufelds arbete över finstrukturen
dröjde det heller icke länge förrän Epstein och Schwarzschild
med liknande metoder behandlade verkan av ett homogent
elektriskt fält på den av en stillastående kärna och en enda
elektron bestående enklaste typen av kärnatom och därvid
lyckades på teoretisk väg bestämma lägena av de talrika
komponenterna i Balmerlinjernas skenbart så komplicerade
Starkeffekt. Något senare utvecklade Sommerfeld och Debye
en motsvarande teori för Zeemaneffekten.
Orsaken till att den SoMMERFELD’ska teorien för
relativitetsrörelsen kunde utbildas så, att den kom att omfatta de nämnda
effekterna, ligger i en synnerligen viktig för alla dessa fall
gemensam egenskap hos elektronrörelsen. Liksom
relativitetsrörelsen ha även de rörelser, som uppträda, när ett
homogent elektriskt eller magnetiskt fält påverkar den enkla
kärnatom en, utan att vara verkligt periodiska, en bestämd
periodisk karaktär, som yttrar sig däri, att elektronens
förskjutning i en godtycklig riktning kan framställas som summan
av en serie harmoniska komponenter, vilkas frekvenser på ett
enkelt sätt bildas av några få grundfrekvenser. Dessa äro
icke de enda fallen, där dylika flerperiodiska rörelser
förekomma, utan man känner många liknande. Det är därför
naturligt, att man strävat efter att giva teorien en sådan
form, att den kan tillämpas på alla atomsystem, där rörelsen
har denna flerperiodiska karaktär. Som vi snart skola se, ha
också dessa strävanden lett till synnerligen vackra resultat.
Man äger nu en teori för de stationära tillstånden hos
godtyckliga flerperiodiska system d. v. s. atomsystem där
mekanikens lagar allmänt leda till rörelser av den omtalade
karaktären, som sålunda omfattar alla hittills omtalade tillämp-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
