Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om resultaten av några försök rörande Hertz’ska vågor. Av prof. K. F. Lindman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
nom slutligen uppnått en så god överensstämmelse mellan
teori och erfarenhet, som man i detta fall gärna kan
begära.
Den teoretiska förklaringen av den optiska aktiviteten har
som bekant erbjudit mycket stora svårigheter, speciellt vad
de isotropa aktiva ämnena vidkommer. Med tillhjälp av
Maxwell’s teori och elektronteorien lyckades det dock slutligen
för Drude på 1890-talet att uppställa en matematisk teori för
de naturligt aktiva ämnenas optiska vridningsförmåga, som
lett till formler, vilka på ett tillfredsställande sätt
överensstämma med erfarenheten. Ehuru denna teori till sitt
ursprung är fenomenologisk, i det att den icke bygger på någon
bestämd föreställning om de aktiva molekylernas byggnad
eller om arten av de elektroners rörelse, som antagas alstra
vridningen, tillåter den dock, såsom även Drude själv
anmärkt, en viss fysikalisk tolkning. Det i
differentialekvationerna för elektronernas rörelse ingående uttrycket för
rörelsekraften, som, utom den elektriska kraften själv, innehåller dess
första derivata med avseende på rumkoordinaterna,
representerar nämligen en virvelformigt fördelad kraft, vars verkan
kan åskådliggöras genom antagandet, att elektronernas
svängningsbanor utgöras av korta, i en och samma riktning vridna
skruvlinjer eller spiraler, vilka hos ett isotropt ämne äro
regellöst riktade åt olika håll i rummet. Det kan även visas,
att detta antagande direkt leder till de differentialekvationer,
som innehålla Drude’s teori. Det följer av dessa ekvationer,
att en i ett aktivt skikt i normal riktning infallande rätlinigt
polariserad elektromagnetisk vågrörelse delas i tvenne cirkulärt
polariserade vågrörelser med olika fortplantningshastighet,
genom vilkas superposition — förutsatt, att absorptionen kan
försummas eller att den är lika hos båda — uppstår en rätlinigt
polariserad vågrörelse, vars polarisationsplan vrider sig kring
vågrörelsens fortplantningsriktning en vinkel cp, som är
proportionell mot det aktiva skiktets tjocklek och för ett skikt
av tjockleken 1 angives av följande uttryck, ifall endast ett
slag av aktiva elektroner antages förekomma:
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
