Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Om resultaten av några försök rörande Hertz’ska vågor. Av prof. K. F. Lindman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
skruvlinjer, är obesvarad. Den DnuDE’ska teoriens riktighet,
för så vitt dess förutsättningar äro uppfyllda, kan emellertid
experimentellt prövas med tillhjälp av de HERTz’ska vågorna.
Av ett mycket stort antal regellöst riktade skruvformiga
resonatorer kan man nämligen bilda ett artificiellt
dissymmetrisktisotropt system, hos vilket de av de infallande vågorna alstrade
svängningarna försiggå i skruvformiga banor. Att ett dylikt
system av spiralformiga resonatorer i själva verket vrider de
elektromagnetiska vågornas polarisationsplan på ett sätt, som
icke blott kvalitativt, utan även kvantitativt överensstämmer
med Drude’s teori inom dennas giltighetsgränser (för värden
på Å som icke alltför nära överensstämma med resonatorernas
egensvängningars våglängd i0), påvisade jag genom mina första
försök år 1914.
Resonatorerna bestodo av 9 cm. långa koppartrådar, vridna
till spiraler med en stighöjd av 7 mm. Varje sådan resonator
inneslöts i en bomullsboll. Dessa bollar placerades sedan utan
ordning i cylindriska pappaskar av olika höjd och med en
bottendiameter == 26 cm. På detta sätt erhöllos särskilda
tredimensionala system av spiralformiga resonatorer, vilkas axlar
voro fullkomligt regellöst riktade åt olika håll, nämligen ett
system av 300 vänstervridna spiraler, ett annat av 200
likadana spiraler och ett tredje av 200 högervridna spiraler.
Genom särskilda försök, bl. a. med spiralformiga
mätningsresonatorer av samma stighöjd som de nyssnämnda
gitterelementens, fastställdes, att dessa resonatorers halva
egenvåglängd (72 A0) var = 9,6 cm. Efter att hava prövat några
andra försöksanordningar, vilka i ett eller annat avseende
visade sig otillfredsställande, utförde jag de slutliga försöken
med användning av den i fig. 1 skisserade anordningen. En
del av det från den stavformiga oscillatorn O och den därmed
förbundna cylindrisk-paraboliska reflektorn utgående
strålknippet, vilket i sitt vidare förlopp begränsades på ena sidan
av den oföränderligt uppställda standardindikatorn I:s
strålsamlare och på andra sidan av metallskärmen S, passerade
genom det i den fast monterade metallcylindern U befintliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
